Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han vill ta världens musik till Västernorrland

Knappt hann han nosa på sitt nya jobb förrän han fick rycka in i sitt gamla.
När Nordiska Kammarorkestern ger julkonserter är nye musikchefen Leif Karlsson med och spelar på sandpapper.
Leif Karlsson är musiker in i själen och vill nu bygga varumärken med sin nya orkester.

Annons

Sandpapprist?

Nåja, den amerikanske komponisten Leroy Anderson tyckte om att spexa och som slagverkare är man van att spela på det mesta.

Efter nyår kliver Leif Karlsson ut ur sin tillvaro som mångårig medlem i slagverksgruppen Kroumata, och in i rollen som musikchef inom Scenkonstbolaget. Att han råkade sugas in i orkestern när han för första gången kom till Sundsvall för att säga hej är bara sådant som händer i musikvärlden. I framtiden gäller skrivbordet.

Han blir chef över Nordiska Kammarorkestern och Musik i Västernorrland och får också till exempel främjande av amatörverksamhet och eventuella festivaler på sitt bord.

Det är omtumlande.

Ingen har haft hela ansvarsområdet förut. Det är lite häftigt; jag är ju ändå ny i chefsbranschen, säger han och ser glad ut.

Men musikbranschen kan han efter 40 år som yrkesmusiker. Musicerande Sundsvallsbor kanske minns honom från 70-talet, då han som tonåring bodde här och spelade med i alla konstellationer som gav ljud ifrån sig.

Därpå blev det musikhögskola och militärmusik, både på 1 21 i Sollefteå och F 1 i Västerås. Där bildade han och några kolleger Kroumata 1978, först på fritiden, sedan i tjänsten. Till slut verkade den inom Stockholmsmusiken och turnerade under många år internationellt som ambassadörer för svenskt musikliv.

Jag har spelat i de flesta sammanhang, rest ett par varv runt världen, spelat in ett 20-tal cd-skivor. Men efter så många år på scenen kände jag att pirret försvann, säger Leif Karlsson.

Jag har haft arbetsledaransvar i ensemblen, har varit ansiktet utåt och byggt varumärken. Nu vill jag fortsätta bygga orkesterns och ensemblernas varumärke här.

Ett kulturellt varumärke kan aldrig skapas utan kvalité. Flera gånger nämner han att kultur måste får vara en nisch "där vi får vara vuxna tillsammans". Men samtidigt kanske man måste paketera sin vara så att den inte framstår som alltför märkvärdig. Först måste folk förmås att köpa biljett; först därefter kan man beröra dem.

Jag skulle vilja ta världen till Västernorrland. Det ska finnas ett sug efter att spela och dirigera här. Nu är det mycket av Europas musikliv som stannar i Köpenhamn och vänder.

Där är han på samma linje som kammarorkesterns chefdirigent Christian Lindberg, som dragit hit många internationella vänner.

Ute i världen är man imponerad över att vi här kan bedriva musikaliska experiment på tjänstetid. Vi behöver inte tänka så mycket på publiksiffror och sponsorer. Å andra sidan gör det ju inte ont att spela för utsålda hus. Applåderna måste komma från den region man verkar i; man måste ha ett uppdrag och en förankring.

Även om man inte ska skrika sig hes efter de unga - de medelålders och äldre är lika värdefull publik - skulle han gärna förse sig med en referensgrupp av yngre att prata musik och konserter med.

Det vore bra bara att få veta vad som händer i deras skallar. Och man kan säkert få ärliga recensioner. Kanske ska vi till exempel inte tala om "konserter" utan "spelningar" när vi vänder oss till dem.

Scenkonstbolaget ska prioritera barn- och ungdomsverksamhet och inom musiken har den aldrig varit eftersatt. Men Leif Karlsson provar gärna nya grepp, till exempel Kroumatas idé med abonnemang för förskolan.

Han minns också en musiksaga han spelat om en cancersjuk flicka i atombombstidens Hiroshima, som fått höra att om hon vek 800 papperssvalor skulle hon bli frisk. Hon hann vika drygt 600 innan hon dog, och nu finns ett monument över henne i staden där människor lägger papperssvalor.

Barnen blev djupt gripna av berättelsen och vek 36 kassar fulla, som SAS flög till Hiroshima.

Man kan visst vara allvarlig och gå rakt in i barns hjärtan, hävdar Leif Karlsson.

Själv har han lett en Norrbottens ungdomssymfoniker i många år och dirigerade nyss Örnsköldsviks musiksällskap. Dirigeringen tillhör det musikutövande han vill fortsätta med fast han tar plats bakom skrivbordet. Inte heller tänker han sluta spela medeltidsmusik tillsammans med en blockflöjtist.

Och kanske får han rentav mer tid nu att ägna sig åt matlagning. Här är mannen som till och med gör egen ost.

Om jag inte hade varit musiker hade jag blivit krögare. När man turnerat världen över några gånger slutar man tala med kolleger om olika scener - då talar man om maten man äter i stället, säger han.