Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Häng med Kalle Duvemo och stövaren Helmer på harjakt i Stödeskogen

Det är tidig morgon och stövaren Helmer nosar upp ett spår direkt.
Skallen ekar i skogen och man hör hur hunden söker och söker.
– Han är ivrig att hitta haren, säger Kalle Duvemo och laddar två patroner i hagelgeväret.

Haren är ett nattaktivt djur och lämnar en massa spår i snön. Helmer har hittat dem och skäller högt och intensivt. Kalle som är van jägare berättar att skallet betyder att han hittat gamla spår och att den här fasen av jakten kan ta en liten stund. Haren som sitter och trycker i en daglega vill inte gärna ut och röra på sig i dagsljus. Harens hörsel är skarp men vi människor har synen som fördel.

Kalle stelnar till och ansiktsuttrycket ändras. Skallet har bytt karaktär. Det är mer ihärdigt och gällt. Kalle tittar på sändaren, haren har lämnat sin daglega. just nu är Helmer på väg rakt emot oss och skallet blir högre och högre i skogen precis framför oss.

Kalle riktar bössan och spanar med skarp blick, var haren kan komma framhoppande vet man inte. Hunden kan inte styra utan bara se till att haren inte sätter sig till ro.

Det är så spännande att jag knappt kan andas, men hunden tystnar plötsligt. Helmer har tappat det färska spåret. Efter en stunds tystnad så börjar drevet igen men haren verkar ha bytt riktning. Vi andas ut och inser att det är en listig hare som vi har fått spår på.

Runt halsen på Helmer hänger en pejl, en sändare som visar exakt var han befinner sig. Vi kan se att hunden, som nu försvunnit utom hörhåll, är på väg österut.

– Jag kan inte säga helt säkert men vi har varit här tidigare och jag känner igen det här mönstret viskar Kalle och kliar sig i skägget, vi kan ha jagat den här haren förut.

Det är med hjälp av erfarenhet av jaktmarken som man på ett ungefär vet var haren kommer.

– Längs den här sträckan, säger han och pekar på skogsvägen, brukar det röra sig harar. Inne i skogen kan man se stigar när det är snöfritt och där ungskog möter tät gammal skog brukar stråken gå. Det gäller att fantisera lite, vara listig och försöka tänka som en hare, säger Kalle och ler.

En gång i veckan tar han med sig Helmer och åker ut på jakt. Det är i det minsta laget för att hålla en jämn nivå på jakthundens träning.

– Desto mer jag tränar honom ju bättre blir han, säger Kalle och funderar högt att det egentligen borde vara tre jägare på en hund.

Kalles intresse för jakt är omätbart. En gång i veckan är på tok för lite. Men verkligheten med jobb och familj så hinner han inte med mer. Fast någon extra jaktresa per år brukar han ändå kunna klämma in.

– Det är jag och gamla gubbar som gillar harjakt, säger Kalle. Min pappa tog med mig och min bror och vi båda jagar mycket i dag. Min yngsta dotter Saga tycker om att följa med, men inte på vintern då det blir för kallt att stå still och tyst i flera timmar.

– Vi gör grytor av harköttet, det passar bäst med deras små muskler. Barnen gillar det, och vi också, säger jägaren och lägger in en prilla, av märket Kaliber.

Det brukar bli fyra, fem harar per år, det är ett snitt på en hare var femte jakttillfälle.

Helmer kommer tillbaka till Kalle och gnyr lite och slickar på sina tassar. Skaren har skavt på trampdynorna och det blöder lite. Jakten är över för i dag. Såren blir behandlade med bivaxsalva och Helmer från vila från jakt i ett par veckor.