Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är språket blixtar i mörkret

Marianne Höök: Får man vara tilltalande i det här samhället? En antologi sammanställd av Annette Kulleberg.
Atlas

Annons

Skenet bedrog. Hon var vacker, elegant, utsökt klädd, rörde sig i de finaste kretsar och växlade från officersfru via filmfru till ambassadris. Men det var mycket annat med Marianne Höök.

Hon skrev. Också det hon skrev var elegant. Välformulerat, finputsat; som det var på den tiden, 50-tal, 60-tal då det var en merit att vara stilist, inte gaphalsig kolumnist eller bloggare som i dag.

Skenet bedrog: hon tycktes ju vara en klippdocka ur överklassen.

Men hon skrev och där var hon sig själv, aldrig anpasslig, gärna i opposition, alltid personlig, med den sällsynta egenskapen att tänka själv. Inte predikande, som Jan Myrdal för att ta ett exempel. Inte plump som Allan Fagerström kunde vara; honom kallade hon ”akademisk bondkomiker”. För all del inte svävande i högre rymder, som Olof Lagercrantz innan han klampade in i politiken.

Länge höll hon till i borgerlighetens husorgan Vecko-Journalen och Svenska Dagbladet men flyttade sedan skrivande, också kanske en och annan position, till tidningen Vi och Aftonbladet, när LO köpt tidningen av Krüger och inrättat en socialdemokratisk bastion i gamla Klara.

Var hon skrev spelade mindre roll. Det viktiga var hur.

Kvick, träffande, alltid genomtänkt. Visst kunde hennes skriverier ge sken av stilistisk flärd, likt en journalistikens motsvarighet till NK:s franska.

Men de som läste henne fann annat. Hon skrev om u-länder och demonstranter, från Ådalen 31 till Båstad 68. Och medan männen tjusades av henne, några djupt förälskade, som Pär Rådström, var hon i Chaneldräkten en regelrätt feminist.

Att läsa henne nu, snart 40 år efter hennes död, i Annette Kullenbergs 850-sidiga antologi, ”Får man vara tilltalande i det här samhället?”, är att möta en helt annan Marianne Höök än i bilden av henne. Antologins titel är i sig genial: något handlar det om detta, att vara tilltalande och samtidigt engagerad, radikal, bohem om man vill, med egensinnet som livsform.

I en tid när stil gått ur det mediala modet är det fröjd att läsa Marianne Höök. Här glimmar det av formuleringsglädje, här är språket blixtar i mörkret; och allt är skrivet med ett ständigt gott humör. Ty om detta visste hon: ”Ingen svensk fördom är mera djupt rotad än att allvar är det som framförs på allvar”.

Marianne Höök var djupt allvarlig, skrev allvarliga saker men gjorde det utan ett uns pretentiöst allvar. Hon visste att bästa sättet att skriva är att hålla läsaren vaken, intresserad och på gott humör. Så skrev hon.

Ofta handlade det om motstånd mot makten.

När rörelsen mot USA:s krig i Vietnam startade med en demonstration på Sergels torg i mitten av juni 1965 ledde det till att två av demonstranterna dömdes för våldsamt motstånd mot polis. I hovrätten sänktes straffet för en av dem från 75 till 50 dagsböter med motiveringen att polis tagit strypgrepp på honom vilket enligt Svea hovrätt kan ha medfört ”en begränsning i hans tankeförmåga”.

”Finns det”, skrev Höök, ”någon av människa född, oberoende av politisk färg eller samhällsåskådning, kön, ålder eller begåvningsnivå, som vågar påstå att han/hon inte skulle göra motstånd om det kom två poliser och vred armarna bakåt på en. Eller tog strypgrepp, respektive något som heter vinkelgrepp om halsen, de debattinlägg från polisens sida som domstolarna inte betraktar som misshandel, om de utförs under tjänsteutövning”.

Några år senare var det dags igen: polisen slog till mot dem som försökte stoppa tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia i Båstad – av det enda skälet att Rhodesia tillämpade sin politiska rasåtskillnad också inom idrotten. När demonstranterna hudflängdes för sitt tilltag, under det ständiga mantrat att man inte ska blanda ihop politik och idrott svarade Höök bestämt att det är just vad man ska. Nämligen om en apartheidregim som den rhodesiska gör det – liksom när idrotten blandas med pengar, utan att någon protesterar.

Hon var starkt kritisk mot idrottens förnumstiga självgodhet.

”Att idrotten skulle vara förädlande på människosläktet”, skrev hon, ”är något vi alltid misstänkt att Torsten Tegnér överdrivit.”

Och lade till, med en typisk Höök-formulering:

”Att äganderätten skulle verka förädlande är däremot ställt utom allt tvivel. Sålunda stjäl miljonärer så gott som aldrig bilar.”

Man kan gå vilse ibland i Marianne Hööks blixtrande och kvicka formuleringar. Som när hon skriver att tänka sig Richard Nixon som social reformator ”inger ungefär samma förtroende som påven som gynekolog”.

Själv går hon aldrig vilse i sina kvickheter; när de kommer är de alltid genomtänkta och med mer bestämd avsikt än att locka till skratt.

Ofta – kanske förvånande ofta – handlar det om kvinnans situation, från låga löner till namn på gravstenar. Om dem handlar ett av antologins snillrikaste stycken.

Hur hon läser gravstenar om mannen si och så, gärna med titel, helst också någon orden att ta med sig i graven och hans hustru, inte alltid med namn, inte alltid med födelse- och dödsår. I en av de förnäma familjegravarna har också familjens trotjänarinna fått plats. Men hennes namn står inte på framsidan av gravstenen, det finns på baksidan.

Höök noterar detta och genom decennierna sedan hon skrev anas hennes ilska, den klassolidariska och den kvinnliga.

Det finns mycket av sådant i Annette Kullenbergs urval: gamla väninnan Marianne som radikal, feminist och, mer eller mindre, socialdemokrat.

Också annat finns: några reklamtexter om bananer (hon skrev verkligen för pengar), annat som mest liknar just brödskriverier, något som bara flimrar förbi, som några rätt tafatta porträtt och en samling filmrecensioner som mer är kvick uppvisning än verklig kritik.

Så blev det förstås, så mycket som hon skrev. Men här finns så mycket läsvärt, ogrumlat nöje att läsa dessa 850 sidor Marianne Höök.

Någon som hon finns inte i dag.

Vad som saknas är här och var kommentarer. En del är så gammalt och glömt att Hööks texter svävar i svarta minneshål.