Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Har fått tillbaka livet”

Många vill ha hockeytränaren Björn Hellkvist som föreläsare.
Han tackar nej till alla. Men gjorde ett undantag – Parkinsonföreningen i Örnsköldsvik.
– Jag vill koncentrera mig på ishockeyn. Men kunde inte tacka nej till Ö-vik, säger Björn Hellkvist.

I torsdagskväll pratade Björn Hellkvist om sina ”Skakande berättelser” om sin resa i sjukdomens värld på Gnistan i Gullänget. Parkinsonföreningen i Örnsköldsvik är mycket drivande. De ville ha Hellkvist som föreläsare förra året, men han var tvungen att tacka nej på grund av en förkylning.

Sporten träffade Malmös assisterande tränare när han anlänt med tåget till Örnsköldsviks centralstation. Man kan inte se att han har den allvarliga sjukdomen.

– Jag har fått tillbaka livet. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle vara lika bra som jag är i dag. Jag ser mig inte som sjuk längre. Jag tar nästan ingen medicin alls nu. Det är så bra att det är helt magiskt.

Man gjorde en lyckad DBS-operation direkt efter förra säsongen. DBS är en djup hjärnstimuleringsoperation, där elektroder opereras in i hjärnan för att stimulera dopamincellerna.

Men för några år sedan hade Björn Hellkvist, 37, ett rent helvete. Han berättar detaljrikt, med stor känsla och inlevelse, om många år av smärta och ovisshet. Att han hade långt gångna planer på att ta sitt liv.

– Jag var färdig med allt. Jag hade planen färdig hur jag skulle gå till väga. Det var jävla tur att jag inte gjorde det. Med facit i hand var det bra.

Han fick diagnosen 2009.

– Det var ju omvälvande. Men det var samtidigt skönt, för då visste man var det var. I början trodde läkarna att jag hade reumatisk värk. Jag blev skickad till en reumatolog. Han bara skakade på huvudet och sa att jag inte hade reumatisk värk.

– Det blev ju nästan som att de inte trodde på mig. Sedan är man ju uppvuxen i en ganska macho miljö, hockeyn. Man ska inte gnälla och man ska inte känna efter.

Han var tvungen att sluta spela redan vid 22 års ålder.

– Min kropp gick sönder hela tiden.

Han spelade i pojklandslaget. Vann SM-guld med Rögles juniorer i Kempehallen i början av 1990-talet. Spelade en del i Rögles a-lag också.

– Jag var inte klar med hockeyn. Man kände sig berövad på sin karriär. All tid man hade lagt ner, allt slit, allt svett och blod, och de tänder som man inte hade kvar. Allt det var som förgäves, för det blev ingenting.

Istället gick han in i en tränarkarriär för att kunna fortsätta med sin älskade sport. Han var 24-25 år när han tog sitt första tränaruppdrag – i lilla division 1-klubben Jonstorp där han stannade i nästan fyra säsonger.

– Det gick över förväntan och vi kvalade till allsvenskan. Vi var en dålig domare från att gå upp i allsvenskan i en by som knappt finns.

Strul med styrelsen gjorde att han lämnade klubben mitt under sista säsongen. Då tänkte han bli idrottslärare, för det hade han pluggat till.

Men det blev inget av det, eftersom Rögle ringde och ville att han skulle bli fystränare. Björn gillar fysbiten också. Han var fystränare under en säsong innan han blev tränare för klubbens a-lag.

– Året efter hann den här skiten ikapp mig. Så var det in till sjukhuset. När jag väl fick träffa en neurolog så gick det snabbt. Men när de berättade att jag hade Parkinsons sjukdom så blev allt bara svart. Man hörde inte vad de sa.

– Min morfar hade ju haft det. Någonstans här inne visste jag vad det var. Det hade jag fattat långt innan jag fick diagnosen. Och när man får det svart och vitt av en neurolog så blir det på riktigt.

Kommer du ihåg din första känsla när du fick beskedet?

– Det var bara mörkt och svart. Det fanns inte.

Sedan var det fram och tillbaka i tre år för att hitta rätta mediciner.

– Det var ett helvete. Jag blev bara sämre och sämre. Jag tyckte inte att det funkade. Jag fick bara mer och mer mediciner och till slut vägrade jag. Jag fick epilepsiska kramper av medicinerna. Jag fick epilepsi. Jag drabbades även av andningsuppehåll.

Björn skickades till slut till Lund.

– Det var tur i oturen. För första gången fick jag träffa de som var specialister på detta. De tittade bara på min medicin och skakade på huvudet. Vad i hel… är det du tar pojk?

Sedan ändrade de medicinerna. Björn blev successivt bättre och bättre. Under samma veva fick han hoppa av sitt jobb i Rögle 2011, för det funkade inte mer. Det blev för mycket med sjukdomen.

– Det var struligt allting. Jag hade ett nyfött barn och en liten. Det gick bara inte och så skulle man hålla frun glad också.

Han tog ett år där han bara koncentrerade sig på att bli bra.

– Jag tränade otroligt mycket. Gjorde allt vad läkarna sa och lite till hela tiden. Klarade jag det inte så bestämde jag mig för att gå upp klockan sju och det första jag skulle göra var att klara det.

– Jag blev bättre och bättre och till slut var jag så bra att jag gick in och sa att jag vill jobba med det jag var menad att göra. Jag vill coacha.

Rögle vågade inte chansa och ge honom ett jobb i senior­laget.

– Det var bitter medicin men patienten behövde det.

Sedan ringde Patrik Sylvegård, Malmös sportchef, förra året och ville att Björn skulle komma till dem – hans moderklubb.

Han har skrivit en bok om livet med Parkinson. ”Shaking Generation” och det blev början till bildandet av den ideella stiftelsen Shaking Generation, vilken samlar in pengar till Parkinsonforskningen.

Det kan bli fler böcker.

– Jag tror att jag har 20 böcker hemma i datorn. Det blir nog en bok till.

Hur länge har du tänkt hålla på med hockeyn?

– Resten av mitt liv hoppas jag, om jag har den förmånen att jag får.

Har du förändrats som tränare sedan du fick sjukdomen?

– Ja, hockeyn betyder mycket mer nu. Att vinna betyder så mycket mer för mig i dag. Det betydde allt innan, men nu betyder det verkligen allt. Det känns patetiskt, men man har insett att man har en viss tid här, och gör man inget bra av den tiden kan man lika gärna skita i det.

Hur mycket har din familj betytt?

– Jag kan inte värdera det, det som Anna har gjort. Hon har haft ett helvete, men stannat hos mig när det har varit som sämst. Jag är inte säker på att jag hade gjort samma för henne. Nu hade jag gjort det, för jag vet att hon stannade.

Malmö Redhawks vill till SHL.

– Jag hoppas att vi ses nästa säsong, säger Björn Hellkvist när vi säger adjö till varandra.

Malmös hockeytränare Björn Hellkvist föreläste om Parkinsons sjukdom i Örnsköldsvik.

Björn Hellkvist med Pelle Svensson i Rögles bås 2010.