Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här frodas inlandssjukhuset – ska Lyckseles lycka bli Sollefteås olycka?

Tre sjukhus i samma landsting där det lilla inlandssjukhuset utsätts för ständiga hot mot BB och akutvård.
Sollefteå i Västernorrland? Nej, Lycksele i Västerbotten.
Här opereras i dag patienter från hela länet och på ögonkliniken tog de anställda över.

Annons

– Vi hade länsklinik till 2009. Men personalen tappade arbetsglädjen. Beslutsvägarna blev för långa. Så vi ansökte om intraprenad, förklarar Marice Abrahamsson, verksamhetschef och ögonsjuksköterska på ögonkliniken.

Ansökan godkändes och på ett år hade köerna betats av. Samtidigt upplevde de tolv i personalen att samarbetet med storebror i Umeå blev bättre.

Marice Abrahamsson gör ingen stor affär av att de anställda tog över i egen regi. Ett helt sjukhus, som man vill i Sollefteå, tror hon mycket väl kan drivas på samma sätt.

– Det är inget konstigt med intraprenad. Skillnaden för oss är att vi måste hålla budget. Underskott ska betalas igen på tre år. Går vi med överskott får vi behålla hälften.

– Annars har vi precis samma villkor som andra basenheter. Och landstingsledningen tillsätter chef. De tillsatte mig, säger hon.

Det är minus 25 grader ute när vi besöker Lycksele lasarett med en tolv våningar hög byggnad i mitten som landmärke på långt håll.

Aktiviteten inomhus håller högre temperatur.

Runt 600 anställda svarar här för sjukhusvården i södra Lappland där de mest avlägsna invånarna bor 30 mil bort i Kåtaviken vid gränsen mot Norge.

Sjukhussamordnaren Isabell Zemrén visar oss runt med energiska steg och protesterar när vi pratar om det lilla sjukhuset.

– Nej, nej, det lagom stora sjukhuset brukar jag säga. Lycksele sjukhus är precis lagom stort!

– Men vi har korta kommunikationsvägar och korta beslutsvägar. Här är varje medarbetare någon, man är sedd, och då blir man effektiv, säger hon.

Ann-Sofi Kyrk, avdelningschef för anestesi, IVA, UVA (uppvakning) och helikopterpersonal understryker samma fördelar. Här är nära till lab, nära till röntgen, nära till operation och alla känner alla.

– Lycksele har alltid varit under nedläggningshot sedan 1980-talet. Det har gjort att personalgruppen är väldigt lojal. Alla kämpar för att ha kvar ett sjukhus och vi är väldigt lösningsinriktade, säger hon.

Vakanser och kompetensbrist drabbar även Lycksele. Sjuksköterskeutbildning på orten ger viss motvikt. Men med 900 sökande senast till 35 distansplatser trissas intagningspoängen upp så högt att många från närområdet inte får plats.

I omgångar har det duggat förslag att stänga BB och akutkirurgin. Senast för ett tiotal år sedan reste sig befolkningen i protest med stöd inte minst från gruvnäringen i ryggen.

Lasarettet överlevde, den gången också, och i dag stoltserar man med operation av höftleder, överviktiga, ljumskbråck och åderbråck som service till hela Västerbottens län.

Oron tycks stillad åtminstone för stunden. Fast helt trygg låter inte Isabell Zemrén.

– BB kommer nog alltid att poppa upp. Men en positiv trend i dag är att vi har ökande antal födslar, noterar hon.

William Flodell är desto tryggare. Han är knappt ett dygn gammal när vi träffar honom i famnen på rutinerade barnmorskan Britt-Inger Edström.

Medan William gäspar och kniper ihop ögonen slår hon ett slag för små BB. 353 barn föddes här förra året. I början på 1990-talet låg siffran runt 500.

– BB i Sollefteå är lite samma typ som här, lite mer familjärt. Och även de små enheterna måste få finnas kvar, menar Britt-Inger Edström.

– Att födslarna är för få är ett väldigt dåligt argument. Vi är många som har jobbat väldigt länge. Vi har erfarenheten kvar och vi vet vilka patienter som behöver specialistvård.

– Jag hoppas vi kan stå emot. Plockar man bort förlossningen, då är risken att hela akutverksamheten försvinner. Vi får acceptera att det blir en större kostnad på ett mindre ställe.