Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här spelar stora och små tillsammans

De är Sundsvalls kulturskolas minstingar. När de lär sig spela får föräldrarna hänga med på ett hörn.
De kallas minifiolister och minicellister och är fem till sju år. Och när alla spelar Gärdebylåten gungar det riktigt fint.

Annons

Fyra små cellister sitter med miniatyrer av föräldrarnas instrument framför sig. Bara att pricka in cellons stödben i hållaren på golvet kräver djup koncentration.

Av tolv små fiolister har ungefär hälften en stråke att hålla ordning på till sina pyttesmå fioler.

De ska öva några enkla sånger inför sina julkonserter. Eftersom de spelar på gehör i början lär de sig först att sjunga en sång, sedan spela den, och i början använder man mest lösa strängar. Det är nog mycket att ha i huvudet ändå: rätt rytm, rätt sträng, rätt paus - och att hålla instrumentet rätt.

De fiolister som går andra året har lärt sig spela med stråke och kan sätta ner fingrarna på färgade prickar på greppbrädan, så att det blir Blinka lilla stjärna. Allas favorit är Gärdebylåten: då spelar lärare och några föräldrar melodin och de andra tillför ackordstoner, så att det blir ett fylligt gung.

Minifiolundervisning har funnits tidigare i Sundsvall, men i kulturskolan är den ny sedan 1,5 år tillbaka.

I höstas plussade vi på med cello också, och det är jättekul, säger cellopedagog Karin Rinander-Olausson.

Idén kommer från altviolinisten och musikläraren Anita Björken, som lärde sig metoden under sin utbildning i Trondheim. Den är inspirerad av japanen Suzukis pedagogik. Men medan Suzuki väntar länge med att introducera notläsning gör Trondheimsmetoden det så smått redan under andra spelåret.

Men att föräldrarna spelar parallellt med barnen är gemensamt för de båda skolorna. Finessen är att barnen får hjälp med övandet hemma. För att lära sig ett instrument räcker det inte med att spela under lektionerna: man måste öva hemma också.

Jag har haft föräldrar som blivit avskräckta av att de också ska spela. Men det handlar om nivån Blinka lilla stjärna, säger Anita Björken.

Föräldrarnas ansvar är att få det att fungera hemma; sjunga sångerna, se till att det blir lika naturligt att ta fram fiolen en stund varje dag som att borsta tänderna, säger hon.

Dessutom blir spelandet något roligt man kan göra tillsammans som familj. Sjunga och spela för sitt eget nöje, eller ge små konserter när vänner och släktingar hälsar på.

Musikgemenskapen är viktig för Jenny Burwall, som deltar i minifiol med dottern Marie.

Det är inte så mycket man kan göra tillsammans med sitt barn i den här åldern. Dans, gympa – allt sådant sitter man ju bara och tittar på, säger hon.

Hon spelade själv fiol fram till tonåren, och idén att gå på minifiol kom när Marie blev intresserad av mammas alldeles för stora fiol. Nu har fiolspelet med dottern väckt den slumrande spelmannen inom Jenny Burwall. Hon har börjat spela igen i en folkmusikgrupp.

I familjen Åslin spelar numera alla fiol: pappa Peter, mamma Anna-Karin och döttrarna Maja och Matilda.

Det skulle vara en vuxen per barn och vi ville ju spela båda, säger Peter Åslin.

När barnen börjar årskurs 2 kan de delta i kulturskolans ordinarie undervisning. Och nästan alla som börjar som minimusikant spelar vidare; fiol eller något annat.

För stråkinstrumentalister är det en fördel att börja tidigt i livet.

Man kan nå en högre nivå tidigare. Om man börjar i årskurs 4 är det lätt att en tröskel i spelandet sammanfaller med tonårströskeln i den personliga utvecklingen. Då är risken stor att man slutar, säger Anita Björken.

Men det viktigaste är att man har trevligt. Och det tycks ministråkarna ha. Sällan ser man så djupt koncentrerade förskolebarn.