Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hårdrock i själ och kläder

Året var 1980 och en ny musikstil var född och med den en ny klädstil. Skinn, jeans och nitar. ”Denim and Leather Brought us all together It was you that set the spirit free”. Denim and leather, Saxon.

1980 var året då ”Metal for muthas” släpptes. En samlingsskiva som var ett försiktigt försök att se om det fanns någon marknad för hårdrock.

Det gjorde det, plattan gick upp på tolfte plats på försäljningslistan i England och ett nytt begrepp var skapat, nämligen New wave of brittish heavy metal. Banden var snabbare, hårdare och elakare än de gamla mastodonterna från 70-talet. Iron Maiden, Samson, Angel Witch och Praying Mantis slog igenom och de tog energin från punken men kryddade den med musikalitet och starka melodier.

 

Kläderna markerar

Men lika självklart som att varje subkultur har sin egen musik så måste man också markera sin särart genom kläderna. De nya hårdrockarna gjorde det med jeans och läder.

Enkelt och okomplicerat.

Motorcykeljackor i skinn, jeansjackor och smala jeans, svart eller blått, det var hela grejen.

Boots eller basketskor på fötterna, inte Converse tygskor, utan i skinn och helst vita, och naturligtvis tröjor med favoritbandets namn på. Och gärna med ett nit- eller patronbälte.

Det finns en klassisk bild på Iron Maiden. Den är tagen kring 1980 och säger allt om hur det skulle se ut. Men så var det Judas Priests extra- vaganta sångare Rob Halford. Innan han fick jobbet i Judas hade han jobbat extra i en porrbutik i Birmingham. En butik som först och främst riktades sig till män med smak för läder och andra män.

Förutom att Rob Halford hade en av världens mäktigaste röster så tog han läderbögsmodet in i den hårda rocken.

 

Trash och glam

Kring 1985 kom en brytning och det var amerikanarna som stod för den i form av thrash och glam. Metallica, Megadeth och Anthrax var ännu hårdare och argare, men klädstilen var densamma.

Glamrockarna verkade leva efter devisen ”högst permanent och mest färg vinner”. Musiken var melodiösare och kom lite föraktfullt att kallas för pudelrock.

Mats Nelin var trummis i Sundsvallsbandet Roulette och han hoppade på det färgglada tåget.

– Det skulle vara snyggt och det var mycket sjalar, tajts och smycken. Jag var heller aldrig inne på den hårdare musiken utan lyssnade på Def Leppard och Ratt som var melodiösa, säger han.

 

En ny stil i dag

Mats Nelin 44 år, jobbar i dag som försäkringstjänsteman och ser ut som vilken Svensson som helst. Roulette somnade in i början av 90-talet.

Men lagom till Gatufesten återförenades bandet för en spelning och släppte dessutom en skiva.

– Bra musik överlever alltid och många av den tidens band har återförenats och stilen har också kommit till-baka. Men jag skulle aldrig ta på mig kläderna vi hade då nu, säger han.

28-årige Daniel Lindgren jobbar även han med försäkringar, men med sitt långa hår, slitna jeans och svarta jacka går det att ana vad han lyssnar på.

Han är dessutom basist i Sundsvallsbandet Setherial. Kläd- och musikmässigt är han något av en motsats till Mats.

– Jag började lyssna på death metal kring 1990, men upptäckte tidigt black metal, berättar Daniel Lindgren.

En långsammare och mer ödesmättad form av hårdrock som har en alldeles egen klädkod, åtminstone på scen. Mest utmärkande är corpse paint, svart- och vitsminkade ansikt-en, och syftet är att se så skräckinjagande ut som möjligt. Det tillsammans med grova kängor, läderrockar och bälten och armband med decimeterlånga nitar.

– Vi har corpse paint på scen, men det är för att skapa en stämning som harmoniserar med musiken. Annars tycker jag att man ska ha på sig det man trivs med, säger Daniel Lindgren.