Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hatpastorn släpper likpredikan i bokform

Magnus Ödlings blogg Hat­pastorns likpredikan är bland Skandinaviens största om hård musik.
Nu släpps ett urval i bokform och releasen hålls på lördagens Club Deströyer.

Annons

Snart har en miljon män­niskor besökt bloggen Hatpastorns likpredikan. Det är en blogg som riktar sig mot extrem metalmusik där upphovsmakaren Magnus Ödling från Sundsvall guid­ar genom den hårda musik­ens mest okända eller geggigaste träsk.

På lördag släpps ett urval ur Hatpastorns likpredikan som bok och releasen sker på Club Deströyer. Boken släpps självklart i 666 exemplar.

Varför just namnet Hatpastorns likpredikan?

– Jag kände att bloggen behövde ett slagkraftigt namn som man inte glömmer i första taget. Ett namn som lockar de som är inne på det mer extrema och avskräcker de som tycker att oblater är godare än grillchips. "Hatpastorn" nöp jag ifrån en gammal löpsedel och "Likpredikan" stal jag rakt av ifrån Reverorum Ib Malachts utsökta demokassett med samma namn.

Vad fick dig att vilja släppa en bok?

– Ända sedan jag startade bloggen Hatpastorns Likpredikan 2010 har folk efterfrågat en fysisk variant av det jag skriver. Jag antar att det är omständligt att ta med sig datorn på toaletten. Visst, man kan rent tekniskt läsa den på sin mobil om man har en fräsig smartphone, men att sitta och dynga och hålla på med sin mobiltelefon som man en stund senare lägger mot kinden när man ska säga "nej" till en telefonförsäljare som ringer är ju inte direkt ett mirakel av fräschör. Sedan har det naturligtvis alltid varit en dröm att få släppa en bok eftersom jag alltid har skrivit.

Hur känns det att släppa boken?

– Kul, smickrande och smått surrealistiskt. Med tanke på hur smala ämnen jag skriver om är det svårt att tänka sig att bloggen snart har en miljon visningar och att det faktiskt fanns intresse för ett boksläpp. Denna bok kommer förresten att finansiera min nästa bok som blir en rent skönlitterär historia. Råmanuset för den ska vara klart i september. Den kommer att vara lika mörk och störd och ha samma typ av målande språk, men betydligt mer lättbegriplig för de som inte har blykoll på obskyr musik och inte hänger med i alla bisarra referenser. Tänk dig Tim Burtons filmatisering av "Big Fish", fast tvärtom och i Norrlands inland. En reseskildring utöver det vanliga. Jag avskyr skitnödiga böcker där författaren ska "hitta sig själv". De fattar ju ingenting. Man vill ju inget annat än att hitta bort från sig själv.

Hur gick du tillväga för att välja vad du skulle skriva i boken?

– Det överlät jag nästan helt åt bokförlaget. De har gjort ett hästjobb med att jaga rätt på alla rättigheter som krävs för bilder och så vidare. Jag kan inte ens tänka mig det detektivarbetet. En del band är så obskyra att de knappt ens finns. Att då få godkännande av dessa att medverka i en bok där jag med största sannolikhet slaktar dem längs med fotknölarna har krävt en nivå av diplomati som kunnat orsaka världsfred.

Vad är ditt förhållande till bloggens följare? Är det god stämning?

– Jag skulle vilja påstå att det är god stämning och jag har skaffat mig förvånansvärt många nya bekantskaper genom mitt skrivande. Det händer såklart att folk blir sura, men oftast rör det sig då om italienska demoband som borde tillägna mer tid i replokalen än att googla sitt eget bandnamn och sedan via samma sökmotor direktöversätta det jag skriver till deras modersmål. De flesta har dock en avslappnad inställning till det hela.

Vad är viktigast för dig när du ska göra ett inlägg?

– I regel är skrivandet, primärt när det kommer till bloggen, som en slags exorcism. Det kan vara exempelvis ett bedrövligt skivomslag eller en riktigt kass låt man svurit över i ett par decennier. När man väl fått ur sig det man vill ha sagt i en alldeles för lång text uppnår man en nivå av katharsis som är rent av religiös. Sedan finner jag såklart ett stort nöje i att skriva och det blir inte sämre av att många läsare även de finner nöje i det. Det viktigaste är emellertid att jag själv får ut något av det.

Får du skrivkramp?

– Hittills har jag varit förskonad detta. Det finns självfallet gånger då man inte har tid. lust eller ork att skriva, men skrivkramp i klass med det man ser i unkna amerikanska filmer har jag inte upplevt. Kör jag fast i något så börjar jag skriva på något helt annat. Förr eller senare hittar man alltid tillbaka.

Hur känns det inför lördag?

– Det känns bra. Och lite nervöst. I vanliga fall brukar jag stå på scen och föra en massa hädiskt oväsen. Nu ska jag prata. Stillsamt. Om en bok. Som tur är spelar både Marduk och Grift samma kväll så de får stå för det högljudda den här gången.