Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Häxprocesser i går, i dag och i morgon

Annons

Det var ju deras fel. Klart att de måste bort.

För en tid sedan berättade ST om professor Per Sörlin vid Mittuniversitetet, som forskar kring 1600-talets häxprocesser. De rasade som värst här i Mellannorrland, i ett mentalt klimat där alla tog magiska krafter för givna. Något gick snett - och det måste vara någons fel.

Rykten spreds och blev till slut majoritetens sanning. Och om orsaken till ett komplicerat skeende läggs på en enskild person blir det ju lätt att lösa problemet. Det är bara att ta bort personen.

I dag ryser vi åt häxprocesserna och de inskränkta och fanatiska sinnen som trodde på sådana sagor. Men syndabocksletande och ryktesspridning är inte borta ur världen för att vi slutat tro på magi.

Syndabockstänket sticker upp huvudet varje gång en ledare offras när ett parti, ett företag eller en organisation gjort dumheter - eller om ett idrottslag misslyckas med att mätta fansens segerhunger. Här finns förstås en viss rimlighet: den sparkade ledaren är sällan oskyldig och har för det mesta bra betalt för att ta på sig offerrollen. Märkligare är att vi, allmänheten, ofta nöjer oss med så lite. I stället för att kräva en sundare kultur i hela organisationen sväljer vi snällt offret och vänder blicken mot annat.

Men så fungerar den dramaturgi som tycks så inbyggd i oss: när bocken är offrad är problemet löst. På 1600-talet betydde det att när häxan var död kunde byn gå vidare. I nazismens värld betydde det att när judarna var borta skulle Tysklands och Europas problem vara ur världen. Och enligt dagens högerpopulism betyder det att bara invandringen stoppas är Europas lycka gjord. Omständigheterna är nya, grundtänket kvarstår.

Lika farlig är ryktesspridningen. I dag har var och en av oss makt att sprida information snabbare och till fler än någonsin förr. Men vad är det vi ger vidare när vi trycker på delaknappen? Har vi kollat fakta? Eller tycker vi inte att det spelar någon roll om informationen är sann? Har det blivit viktigare att den är anmärkningsvärd, effektfull, upprörande, rolig eller känns bra?

Men ju oftare något sägs, desto mer liknar det sanning. Och en osanning som rotat sig sitter hårt. Om inte 1600-talsmänniskorna verkligen hade trott att vissa hade magisk förmåga och umgicks med djävulen hade de aldrig bränt häxor. Om inte nazisterna verkligen hade trott att judar gjorde skada hade aldrig koncentrationslägren byggts. I vår tid vet vartenda offer för skolmobbning hur fort ryktesspridning kan förvandla påhitt till sanning.

En mamma jag pratade med stoppade sina söner från att dela ett påstående om hur mycket en nykommen flykting får att leva av, innan de hade kollat summan på Migrationsverkets hemsida. Där smälte påståendet förstås samman som snö i sol. Den mamman var mogen att leva i en tid som ger mycket frihet, för hon tog också mycket ansvar. Det polariserade tankeklimat som finns i dag talar för att ytterst få tar det ansvaret.

Syndabockstänk och ryktesspridning är inte sjukdomar som tiden eller skolplikten eller vetenskapen har botat. De finns kvar, djupt inbäddade i vår natur. Om vi inte ser upp kan de åter skapa en värld där åsikt gäller för fakta - det är ingen slump att ordet "faktaresistens" var ett av fjolårets nyord - och där problem löses genom att placera skuld.

Då kan nya häxprocesser stå för dörren. Men givetvis under ett annat namn.

Läs fler krönikor av Susanne Holmlund:

Kultur - nästa tillväxtområde

Kulturhusen som poppade upp