Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Henric de la Cour

Betyg: 4/5

Annons

När Jacob Frössén fick idén att göra en dokumentärfilm om Henric de la Cour fanns det framför allt ett problem – att få honom att ställa upp. Varför då? Vem vill se en film om mig?, sa Henric.

1993 grundade han Yvonne i Eskilstuna. Låten Drifter spelades i öppningsscenen av Lukas Moodyssons film Fucking Åmål, de fick viss uppmärksamhet i tidningarna, gjorde en rad bejublade konserter, stod med krökta ryggar i de mörkaste hörnen på landets indieklubbar och såg allmänt svåra ut – men det blev aldrig så mycket mer än så. Inte heller hans andra band Strip Music nådde några större framgångar.

Så vilka är egentligen intresserade av Henric de la Cour? Många, och det är inte konstigt. För det är nu han är som allra bäst. Oavsett hur viktiga Yvonne och Strip Music har varit så är det självbetitlade albumet från 2011 och Mandrills som kom tidigare i år det bästa han gjort. Enkel synthpop med lika mycket allvar som opretentiöst snygga melodier.

Tyvärr är alldeles för få av dessa på plats på Pipeline när han iklädd vit skjorta dränkt i blod rör sig som en smidig Xenomorph – från Alien-filmerna – på scen och samtidigt rullar ut den ena eleganta synthmattan efter den andra. Han kan vara lite småkinkig mellan låtarna, men när den avslutande Sound the Alarm fyller den mörka lokalen överväger jag på allvar att sluta lyssna på alla artister som inte blodar ned sig själva likt Stephen Kings skräckikon Carrie.

 

Annons