Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hes och utan talan i en högljudd värld

Annons

Kanske är det därför den slår till. Hesheten. Kanske är det därför jag har tappat rösten? För att jag inte har något att säga.

När stora händelser sköljer över mig en alldeles vanlig januarimorgon kraxar jag först lite obegripligt. Sedan lindar jag en halsduk om halsen och tar en Treo i hopp om att den ska dämpa känslan av såväl virus som av den senaste kommunala skandalen. Vi lever i en så högljudd värld och i dag är det visst meningen att jag ska bespara den mina teorier om stort och smått. Det känns rätt skönt, faktiskt. Och var lugn, ingen kommer att märka skillnaden.

Andra tänker så mycket mer, så mycket större och i så mycket högre tonlägen. Fast det är ju inte alltid deras tankar heller når höjd. Den som ropar högt är inte alltid den man bör lyssna till. Ibland är det bättre att försöka uppfatta vad den som viskar vill. En del tycks tro att de kan vinna respekt bara genom att höras, men det är inte alltid omvärlden låter sig förföras.

Jag häller lika delar kaffe och mjölk i frukostmuggen och intar favoritplatsen i soffhörnet. Suger i mig värmen och låter blicken svepa över tidningssidor och nätsajter. En del dagar kan jag nästan inte ta in de knytnävshårda nyheterna utan att det känns som om jag blir knäad i magen. De kan handla om folk som flyr från krig och terror och som nekas tillträde till länder där freden har firats i hundratals år. Det kan handla om en ihjälskjuten 15-åring i Akalla, eller om att en 14-åring har siktat med ett gevär mot en lärare i Lund. Eller att det, av alla människor på jorden, kan bli Donald Trump som ska upprätthålla maktbalansen bland oss som bor på den.

Ju äldre jag blir desto svårare blir det att värja sig mot sådant som känns fel, farligt eller bara fånigt. Nog upprördes jag när jag var yngre också. Blev orolig, arg och ville vända vindar. Det där med ungdomen, förresten. Det var en period jag inte visste att jag gick igenom förrän den var över. Och det var först då jag kom på att vid sidan av impulser och åsikter är det eftertänksamhet och handfast handling mänskligheten behöver.

Det är förresten en märklig tid vi lever i där så många, så högröstat, hävdar sin rätt. Till och med de minsta barnen, med sina stora hjärtan men som har så små och sköra självbilder, uppmanas ta för sig och ta plats. Jag undrar om de verkligen mår bra av det? En del behöver förstås få milda knuffar framåt, men andra kanske behöver få invänta sitt mod och sin mognad? För vad händer om alla ska dominera i stället för att interagera? Vad händer när självcentrering går före sammanhållning? Vad händer med en kör där alla kräver att få vara solister?

Ibland tror jag det är bra att lyssna till viskningarna vid sidan av ropen. Själv har jag inget val. I dag kommer jag inte säga ett knyst. Kroppen har sagt ifrån. Den kräver att jag ska vara tyst.