Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hjärtfelet stoppade Robin från ishockeyn – fem år senare är han mirakulöst tillbaka på isen

Strax innan han skulle fylla 13 år tvingade ett hjärtfel hockeytokige Robin Viström att plötsligt sluta med idrotten.
Efter många turer där han slitits mellan hopp och förtvivlan är han nu tillbaka på isen.
Förra veckan gjorde målvakten comeback i Kovlands J18-lag.
– Den lyckan kommer vara svår att få uppleva igen, säger Robin.

Annons

Som ung var det ingen tvekan om vad nu 17-årige Robin Viström ville bli. Han ägnade i stort sett all ledig tid åt ishockeyn där han var målvakt i Sundsvall Hockey.

– Han har brunnit för ishockeyn sedan han var sju-åtta år. Sista året han spelade tränade han fem-sex dagar i veckan, spelade sju-åtta cuper och spelade med U13, U14 och U15 i Sundsvall Hockey, berättar Robins pappa Poul Isaksson.

Så långt var Robin som vilken hockeytokig grabb som helst. När han skulle fylla 13 år tog drömmen plötsligt slut.

Anledningen var ett hjärtfel som upptäcktes redan när Robin föddes, men som man först senare ansågs vara olämpligt för idrott.

Läs mer: Så blev Jonathan Dahlén en av Sveriges hetaste talanger

– Jag gick på ettårskontroller varje år, och året då jag skulle fylla 13 ville jag verkligen satsa på hockeyn och dubblerade med 98:orna och 97:orna. Jag tränade väldigt mycket och var på Gärde hela tiden, säger Robin och fortsätter:

– Det var bara hockey för mig. Mamma och pappa pratade med mig om att träffa kompisar utanför hockeyn, men jag hade ju mina kompisar där.

Därför blev smällen extra hård efter ettårskontrollen på sjukhuset.

– De gick ganska rakt på sak och sa att det inte var bra att träna, berättar han.

Robins pappa Poul minns tillbaka:

– Man ifrågasatte sig själv som förälder, om vi borde ha styrt bort honom från idrotten tidigare. Men han hade ju bara ett mål, och det var att bli hockeyspelare. Och vi tyckte att vi hade varit tydliga tidigare och frågat om det verkligen var bra att han idrottade.

Det konstaterades att Robin hade ett klaffel som kallas Aortastenos, och en tung tid i hans liv inleddes. Några månader efter läkarbesöket fick han klara besked om att han inte längre fick träna alls – och att spela ishockey igen var bara att glömma.

– Där kom det tuffa beskedet, jag fick inte göra någonting. Jag var hemma en och en halv månad från skolan och ingenting fungerade för mig, säger han.

Läs mer: Tränarprofilen om sambons bortgång, sitt ledarskap – och hur han ska rädda Sundsvall Hockey

Under åren som följde fick Robin en rad olika besked om hjärtfelet, och slets mellan hopp och förtvivlan.

När han inte fick spela själv började han bland annat döma på föreningsnivå.

2015 bestämdes sedan att han skulle få åka till Göteborg för en grundligare undersökning, och det konstaterades att det var dags för en operation. En operation skulle ske under sommaren 2015.

– Alternativen var antingen att få en mekanisk klaff eller en grisklaff. Att laga klaffen är det få som gör, läkarna gör det inte om de inte vet att det blir helt bra, berättar Robin.

Skulle det bli en mekanisk klaff hade han varit tvungen att äta blodförtunnande medicin resten av livet, något som hade gjort det omöjligt att utöva en kontaktsport. En grisklaff hade han förmodligen varit tvungen att byta ut längre fram i livet.

Robin åkte ned till Göteborg på sommarlovet tillsammans med familj och flickvän.

– Då var jag nervös, men det var något jag hade längtat efter i fyra år. Jag sövdes och vaknade upp lagom yr och visste ingenting om vad de gjort, berättar han.

– Efteråt har jag inte så många minnesbilder, det finns egentligen bara en sak som sitter kvar och det är när pappa säger att de lagat klaffen. Det är det enda jag verkligen kommer ihåg.

Att lagningen av klaffen blev lyckad var det bästa beskedet som Robin kunde få, det innebar nämligen att han i stort sett friskförklarades. Några veckor senare kom tankarna på att återuppta hockeykarriären tillbaka på allvar.

– Ända sedan jag skulle fylla 13 och fick sluta har jag haft drömmen att spela igen, och jag har drömt om att bara få vara med på en träning, säger han.

I december 2015 var Robin Viström tillbaka på isen och tränade med Kovlands J18-lag för första gången. Förra måndagen spelade han sin första match på nästan fem år.

– Det var en magisk känsla. När jag gick ut på planen och pucken släpptes darrade benen lite, men när jag tagit första pucken var jag inne i det, säger han.

– Under matchen försökte jag njuta så mycket som möjligt. När det var tio sekunder kvar och tekning i anfallszonen ledde vi med 7–4, då kände jag hur hela kroppen fylldes med energi. Den lyckan kommer nog vara svår att få uppleva igen, man hade glömt bort hur kul det är och förut tog man det för givet, fortsätter Robin.

För pappa Poul var det en häftig upplevelse att se sin son vara tillbaka på isen.

– Nu får han leva livet igen, han har varit nere och vänt, säger han.

I dagsläget finns ingenting som stoppar Robin Viström från att idrotta för fullt. Han läser ekonomi/juridik på Hedbergskas gymnasium och tänker fortsätta med ishockeyn i Kovland.

– Nu kör jag för fullt, men numera är det en annan sak jag spelar för, jag tycker det är så kul. Självklart vill man bli bättre och jag har mål nu med, men tidigare var det att bli bäst och att flytta till Nordamerika. Nu är det att ha jäkligt kul, och det kommer bära mig långt, säger han.

MISSA INTE: Ladda ned vår app och få pushar om sportnyheter i din telefon – så här gör du