Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hög tid för lite sunt bondförnuft

Annons

Om man placerar ut ett gäng stämgafflar i ett rum och slår an tonen i en av dem, så svarar de stämgafflar som har samma stämning med att börja vibrera och falla in i tonen. Det exemplet brukar ibland användas för att illustrera den universella lag som säger att det man sänder ut får man tillbaka. Eller med vanligt bondförnuft, som man sår får man skörda. Häromdagen, när jag tänkte smita förbi Maria utanför matbutiken, kom jag att tänka på dem, stämgafflarna.

Nästan varje dag sitter hon därutanför. I regn och blåst, i kyla och sol. Vissa dagar är bättre, andra sämre, för henne precis som för mig. Bara det att hennes bättre dagar inte ens är i närheten av mina sämre. Det blir lätt så när man måste kämpa för de basala behoven varje dag, för överlevnad. Och ibland, ska jag erkänna, orkar jag inte med det. Jag orkar helt enkelt inte med att möta hennes armod. Vid samma tillfällen brukar jag tycka att jag har för lite pengar för att kunna vara generös. Då händer det att jag vänder bort blicken och går förbi.

Den här dagen var en sådan dag. En sådan dag när jag inte orkade bry mig för jag hade ju så mycket med ”mitt eget”. Så när jag såg att hon satt där drog jag på mig osynlighetsmanteln, fäste blicken på en punkt långt fram och ökade på stegen. Men då, precis när jag skulle till att passera henne, så började den sjunga. Den där tonen från stämgaffeln. Och tvärtemot min plan så föll det sig så att jag stannade till framför henne. Vi bytte några ord och medan hon pratade om hur svårt det har blivit med kylan sedan kommunen klippte elektriciteten, att världsläget verkar ha gjort människor mindre benägna att skänka pengar till tiggare, och att det knappt blir någonting över att skicka hem till barnen i Rumänien, så sjöng tonen allt starkare i mig.

Och plötsligt mindes jag. Vaknade liksom yrvaket till och kom ihåg den där lagen. Och jag drog mig till minnes att varje gång jag faktiskt hade gett bort mina sista slantar så hade mitt liv eller min ekonomi inte på något sätt blivit sämre. Snarare tvärtom. För det är som att den där handlingen av generositet, godhet, empati eller vad man nu vill kalla det, sätter något i rörelse. Den verkar liksom puffa på något som stannat upp och sedan, jag kan inte förklara hur, räcker plötsligt mina futtiga slantar mycket längre och till mycket mer. Som att jag alltid får mer tillbaka än vad jag har gett ut.

Precis som med stämgafflarna. Det vi sänder ut får vi igen. På gott och ont. Tänker man efter bara lite så är det inga konstigheter, för egentligen vet vi ju det där. Ler vi får vi leenden tillbaka. Är vi otrevliga stöter vi på patrull. Så när vi väljer att ge flyktingar skydd, tiggare pengar eller ensamma barn trygghet, ser vi samtidigt till våra egna hus. Som man sår får man skörda. En universell lag.

Victoria Engholm