Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Högberg en del av sin tids antisemitism

Debatten om Olof Högbergs antisemitism inleddes 12 november när Lars-Göran Tedebrand askrev om Per Hammarströms avhandling om judisk integration i några Norrlandsstäder. Mot påståendena att Högberg var antisemit invände 14 november en trio med anknytning till Olof Högbergs-sällskapet, Ingeborg Nordin Hennel, Örjan Torell och Nils Johan Tjärnlund. Tedebrand höll fast vid sin uppfattning i en artikel 17 november. Trion återkom 20 november. Med ett inlägg av Tedebrand 22 november föreföll debatten avslutad. Vilket den inte är – nu med ett inlägg av upphovsmannen till meningsutbytet, Per Hammarström.

I min avhandling \"Nationens styvbarn. Judisk samhällsintegration i några Norrlandsstäder 1870?1940\" har jag lyft fram hur skönlitterära texter, skämtteckningar, niddikter och uppteckningar från förra sekelskiftet de flesta med anknytning till Västernorrland skildrade judar. Porträtten som målas är generellt sett oerhört antisemitiskt anstrukna. Olof Högbergs romansvit \"Från Norrlands sista halvsekel\" (1910-1912) är ett exempel jag använder.
Högbergs judar är alltigenom frånstötande: ögonen är blodsprängda och giriga, näsorna krokiga, benen krumma, de aplika \"snapp-händerna\" är i ständig rörelse och håret står upp likt djävulens horn. Judarnas motbjudande yttre motsvaras av det inre: de är griniga, lögnaktiga, lurar godtrogna kvinnor och barn och sänker den allmänna moralen. Högbergs judar agerar kollektivt. De ingår i en internationell konspiration, en främmande \"rasinvasion\" som likt en gräshoppssvärm utplundrar allmogen och skövlar värdlandet. Allt detta ligger helt i linje med vanliga dåtida föreställningar om judarna, även om Högberg målar i ovanligt grälla färger.
Talande är den scen där romansvitens hjälte och sanningssägare kliver fram och läxar upp två polska judar genom att dela ut \"svenska mynt\" i form av upprepade sparkar och slag, en misshandel som ackompanjeras av folkhopens jubel. Var sympatierna ligger framgår tydligt: judarna har avslöjats och forslas stukade och bundna bort under allmänt bifall.
Efter alla konstens regler analyserar jag olika avsnitt i romansviten, placerar Högbergs författarskap i ett historiskt sammanhang och redovisar min tolkning av romansvitens övergripande syfte. Dess pessimistiska grundtema handlar om hur dunkla krafter tornar upp sig mot det Norrland som Högberg gör sig till tolk för. Bland dessa hot framträder judarna visserligen inte som det enda men definitivt som ett av de värsta.
I mina ögon råder det ingen tvekan om att Högbergs flitiga bruk av antisemitisk rekvisita spelar på samtidens fördomar och syftar till att väcka läsaren till insikt och mana till kamp mot dessa krafter. Den aversion mot judar som Högberg uttrycker är inte bara väldigt tidstypisk, den är också hans egen, något som även hans privata korrespondens visar och som också tidigare forskning lyft fram. Historisk forskning om antisemitism, inklusive den som florerade på våra breddgrader, är tveklöst viktig. Så långt inget kontroversiellt trodde jag.
I två debattartiklar (14/11 och 20/11) går Örjan Torell, Ingeborg Hennel Nordin och Nils Johan Tjärnlund till våldsamt angrepp mot mig och de fåtaliga sidor i min avhandling där jag analyserar Högbergs romansvit. Det uppskruvade tonläget antyder upprörda känslor, närt intill bestörtning.
Debattörerna ondgör sig över att jag kallar Olof Högberg antisemit, att jag \"insinuerar\" att Högberg var \"aktiv antisemit på det sätt som nazisterna sedan kom att praktisera\", med tillägget: \"Anklagelsen är minst sagt olustig\". För min del tycker jag det är olustigt när mina meningsmotståndare oförblommerat lägger ord i min mun som jag aldrig uttryckt.
I min avhandling undviker jag av flera skäl att kalla Högberg för \"antisemit\", alltså tvärt emot vad som gång efter annan påstås. Inte heller kommer jag med några befängda påståenden om Högberg som aktiv antisemit och var kom nazisterna in i sammanhanget? Allt detta är inget annat än exempel på ett lika fult som klassiskt retoriskt knep: måla upp en nidbild av motståndarens argument och ge dig på nidbilden! Argumentationen andas desperation och säger mer om mina meningsmotståndare än om min avhandling. Men den som väljer att förneka antisemitismen i Högbergs texter är förmodligen hänvisad till den typen av billiga men också lätt genomskådade krumbukter.
Vad jag däremot har skrivit är att Högbergs skildringar av judarna \"ger prov på generell antisemitism\", alltså ett judehat som var tämligen utbrett runt förra sekelskiftet. Men å andra sidan, vem i hela världen ? förutom de tre debattörerna ? kan förneka ett så i grunden trivialt påstående?
Hur vill då mina meningsmotståndare förstå alla de bestickande beskrivningar av judar som tveklöst ändå finns i Högbergs romansvit? Det hela är förvirrat, men om jag uppfattat saken rätt är Högberg en \"ståuppkomiker\" som kan \"säga allt som är förbjudet att säga\". Att det Högberg skrev om judarna var allt annat än \"förbjudet\" i hans samtid lämnar jag därhän, men slutsatsen debattörerna drar tycks vara att Högberg för egen del egentligen inte stod bakom de antisemitiska uttrycken. Författaren ville i själva verket förmå sina läsare \"att stå emot och genomskåda tidens tankekonstruktioner\". Förstå det den som kan.
Samtidigt påpekas det flera gånger att Högberg uttalade positiva omdömen. Precis som mina meningsmotståndare lämnar också jag prov på \"positiva\" utsagor något mina meningsmotståndare helt felaktigt påstår att jag inte gör exempelvis ett avsnitt där Högberg tillerkänner judarna \"smidighet, framtagenhet och anpasslighet\". Torell, Hennel Nordin och Tjärnlund fyller på med mer, bland annat det sammanhang där Högberg skriver att de \"schackrande\" judarna är ett \"idogt strävande nyktert och bärgsamt folk\". Hur man kan använda ett citat om \"schackrande judar\" som ett exempel på att Högberg inte är antisemit övergår mitt förstånd. Något mer typiskt antisemitiskt än \"schackrande judar\" får man leta efter.
Inkonsekvensen är i alla händelser uppenbar. Olof Högberg menar tydligen vad han säger när han uttrycker sig positivt men inte när han släpper loss sina antisemitiska triader. Är det så man läser en text \"litterärt\"? Men det är faktiskt mindre intressant huruvida uttalandena är positiva eller negativa. Det är väl känt att den antisemitiska diskursen ständigt har tecknat judarna med en blandning av förakt, skräck och beundran. Med detta sagt måste man också framhålla att det inte är judarnas moral som beundras, utan judarnas unika förmågor, förmågor som samtidigt utgör potentiella hot. När Högberg prisar sådant som \"smidighet\" och \"bärgsamhet\" är detta förstås ett sätt att framhäva judarnas särskilda fallenhet för att parasitera och bedriva affärer, alltså typiskt antisemitiska tankefigurer.
Dessa synpunkter ¬ jag skulle kunna mångfaldiga mina exempel får illustrera hur illa underbyggd kritiken av min avhandling är. Jag är naturligtvis som nykläckt doktor i historia glad i den mån min forskning uppmärksammas och jag är alltid beredd att diskutera och bli ifrågasatt. Men mitt bestämda intryck är att denna debatt i grunden handlar om något annat än veteskapliga frågor. Upprördheten stammar ur att mina meningsmotståndare, alla med kopplingar till Olof Högbergssällskapet, känner sig kränkta å Högbergs vägnar. De vill helt enkelt rädda en, som man ser det, stor författares äreminne och i denna strävan förmår de inte att upprätthålla den nödvändiga kritiska distansen till de texter som tolkas.
Torell, Hennel Nordin och Tjärnlund hemfaller således inte bara åt ologiska och förvånansvärt okunniga resonemang, utan fastmer åt bagatellisering och bortförklaring. De \"oroar\" sig för min heder men borde ägna mer uppmärksamhet åt sin egen. Urskuldandet av Högbergs antisemitism lämnar en bitter eftersmak.


Per Hammarström
Fil dr