Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon fick träffa sina fadderbarn efter 18 år: "Är så tacksam"

Hon har varit fadder i 18 år.
Men det är först nu som hon kunnat besöka den by som hon så länge stött ekonomiskt.
– Det känns fantastiskt att få se att pengarna gör nytta, säger Agneta Strömqvist.

För ett år sedan fick Agneta Strömqvist från Njurunda ett erbjudande om att åka på en två veckor lång resa till Vietnam och hon nappade direkt på idén.

Hon ville träffa sitt 14-åriga fadderbarn och se den by som hon skänkt pengar till i 18 års tid i barnrättsorganisationen Plan International Sverige. I oktober packade hon väskan och åkte på ett äventyr som hon sent kommer att glömma.

Under sin tid som faddermamma har hon kunnat hjälpa två flickor, den första i tolv år och den andra i fyra år. När den första flickan blev 18 år, så blev hon erbjuden att stödja en flicka från ett annat land, men Agneta Strömqvist vägrade och fick i stället hjälpa en flicka i samma by.

Tanken var att hon bara skulle träffa sitt nya fadderbarn i byn, men väl i kommunhuset i Phú Tho så bjöds hon på en överraskning.

– Kommungubbarna höll på att berätta vad som gjorts för provinsen och det var då jag såg henne, mitt första fadderbarn, hon gick uppför en trappa och då kände jag genast igen henne. Jag slängde mig upp från stolen, vi gick raka vägen mot varandra och omfamnade varandra. Jag sa att hon var fin. Jag störde nog hela kommunens tal, men det bryr jag mig inte om, säger Agneta Strömqvist.

När tolken kom dit förmedlade hon hur tacksam det numera 21-åriga fadderbarnet var för att hon fick gå i skolan och skulle få lära sig engelska.

Väl på plats i byn i Phú Tho så möttes hon av en väldig tacksamhet.

– Av de 18 faddrar som reste tillsammans så är det bara jag som stödjer den här byn. Alla i byn satt och tittade på mig och mitt nya fadderbarn då vi äntligen fick träffas. Det kändes jobbigt att stå inför alla, men tårarna bara sprutade på mig.

När Agneta Strömqvist hade fått bekräftat att det fanns elektricitet i byn så tog hon med sig en läslampa i present så att byborna skulle ha möjlighet att se även när det blivit mörkt ute. Det är någonting som alla kan ha glädje av. Hon beskriver byn som liten och fattig. Det bor runt 100 människor där i kojliknande hus på pålar och de har nyligen fått tillgång till elektricitet och rinnande vatten.

– I mina ögon mätt så är det fortfarande väldigt fattigt, men i deras ögon är de säkert rika nu, säger hon.

Hon beskriver känslan av att komma dit som att ''vi har det väldigt bra i Sverige''.

Resan fick hon bekosta själv, men det var det värt.

– Jag är så tacksam att jag har hjälpt folk på plats.

Kommer du att åka tillbaka dit igen?

– Jag skulle hemskt gärna vilja åka tillbaka till Vietnam och stanna några dagar i byn. Jag vill hjälpa till där och få lära mig mer om deras kultur och vardag, säger Agneta Strömqvist.