Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon har mobbats i tio år: "De har jagat mig och kastat sten"

Kossa, fetto, ful...
I snart tio år har Stina varit utsatt för mobbning, som inte bara inneburit hårda ord, utan även fysisk sådan.

Annons

Läs också: Det är aldrig den mobbades fel att mobbning sker

Det började redan i förskolan. Stina lider av barnreumatism, en sjukdom som fått henne att gå annorlunda och på grund av medicinerna gick hon upp i vikt.

– Man kan inte vara med och göra lika mycket som alla andra och jag får åka på sjukhus ganska ofta, säger Stina.

Inte nog med att det är en jobbig sjukdom att leva med så blev hon också mobbad på grund av den. Hon blev kallad tjock och ful, hon retades för hur hon gick.

– Jag mådde ganska dåligt, jag fick höra det varje dag, säger Stina.

Barn i skolan satte också tejp för dörrpassager som snubbeltråd.

– Det är omöjligt att se och så snubblar man och gör illa sig, berättar Stina.

Ibland svarade Stina tillbaka, men ofta gick hon bara därifrån.

Läs också: Hockeygymnasiet i Timrå ska stoppa kränkningar och mobbning

– Då blev jag så ledsen att jag bara började grina, säger hon.

Stina är snart 16 år och mobbningen har inte avtagit, den har snarare blivit värre. Orden har blivit hårdare och det är inte bara på skolan hon blir utsatt.

Kossa, fetto, knarkare. Ät gräs.

Stina har börjat må allt sämre och under en stor del av tiden har hon inte gått i skolan.

– De har också börjat knuffas i trappor och håller för dörrar, säger Stina och berättar om en av de situationer som uppstått sedan hon börjat på högstadiet:

– Jag skulle gå på lektion och gick upp för trappan. Då kom det ett gäng killar som ställde sig framför mig och knuffas och skrattar och sen knuffade de nästan ner mig för trappen.

Samtidigt kommer hon ihåg hur det stod folk bredvid, tittade på och skrattade de med.

– Det känns inte bra. Det känns inte bra att de inte bryr sig, säger Stina.

Stina berättar också att stora gäng på 20 till 30 personer, har kastat snöbollar på henne när hon varit på väg hem från skolan, och att hon blivit jagad på köpingen av bilar, epa-traktorer och mopeder.

– De har jagat mig och kastat sten.

Det händer ganska ofta, och Stina känner sig rädd för att vistas utanför hemmet.

I skolan har det dock precis lugnat ned sig. Men är det för att mobbarna tagit sitt förnuft till fånga, eller att Stina fått den hjälp hon och hennes mamma försökt få från skolan? Varken eller.

Stina har valt att byta skola. Hon fick nog.

Hon har börjat om, hittat en ny vän och kanske kan hon äntligen börja tycka att det är roligt att gå i skolan.

– Det känns bra, det är mycket bättre där, berättar Stina.

Men på fritiden får hon fortfarande inte vara ifred från mobbarna.

Under åren hon utsattes för mobbning har hon och hennes mamma Inger sökt hjälp hos både skolsköterska och pratat med skolans rektor. I stället för att få hjälp så har Stina själv utpekats som ett av problemen. Hon anses vara "stor i käften".

– Det kanske hon är, men det kanske är så det blir till slut, säger mamma Inger.

Hon har försökt hjälpa sin dotter genom att ha kontakt med skolan. När det inte har fungerat och hon sett hur Stina gråtit för att hon inte vill gå till skolan har Stina fått stanna hemma mycket.

Läs också: Elev avstängd efter dödshot på gymnasieskola

– Det är hemskt att se sin dotter ligga och grina när hon kommer hem från skolan och vägrar gå till skolan för att de är dumma med henne, säger Inger.

Hon berättar att de alltid trodde att Stina gick på en bra skola. De hade aldrig hört någonting negativt förrän dottern kom hem och berättade om hur hon hade det.

– Det värsta är ju att hon inte vill gå i skolan, hon mår dåligt. Jag vill ju att hon ska tycka att det är roligt, säger Inger och fortsätter:

– När hon kommer hem och berättar att hon nästan knuffats ner för trappen, då undrar jag så klart, vad är nästa steg?

När de varit i kontakt med skolan har de främst ringt till skolsköterskan. Denne har pratat med Stina som fått namnge vilka som mobbat henne så har skolsköterskan gått och pratat med killarna.

– Men då blir det i stället "skvallerkärring". Och rektorn har vi pratat med men då får man bara höra "ja, men hon är stor i mun hon också" och skyller över det på henne. Då blir man bara trött. Jag anser att de har kunnat göra mer, säger Inger.

Att det till slut blev Stina som flyttade på sig för att få ett slut på mobbningen tycker Inger är bedrövligt.

– Men eftersom skolan inte bryr sig, som jag känner det, så tog vi det beslutet. Vi anser att Stina måste få må bra i skolan, och det gör hon nu. Äntligen.

Fotnot: "Stina" och mamma "Inger" heter egentligen någonting annat.