Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon som gav men aldrig ville ha något tillbaka

Annette Kullenberg: Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. En bok om Marianne Höök.
Atlas

Annons

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet, berättade Marianne Höök vid något av de få tillfällen hon överhuvudtaget yppade något om sin barndom. Citatet är titeln på den biografi Anette Kullenberg skrivit om den kollega och vän hon under forskningsarbetet tvingas konstatera att hon egentligen inte var helt bekant med.

Marianne Höök var en av 50- och 60-talets mest framträdande journalister, lika elegant i sin personliga framtoning som i formuleringen, kvickheten och den stilistiska förmågan. Hennes produktion var omfattande. Det var i Svenska Dagbladet, Vecko-Journalen och Aftonbladet hon verkade, men också i radio och som manusskrivare till tv.

Hon medverkade i ett flertal bokverk och skrev bland annat en uppskattad biografi om Ingmar Bergman. Anette Kullenberg lyfter fram Marianne Höök som en kvinna ständigt aktuell i 50- och 60-talets medieliv, men visar också individen bakom den eleganta fasaden och de kvicka formuleringarna, nämligen en mångsidig person med ett splittrat själsliv.

Det kändes overkligt den där aprildagen 1970 när budskapet om Marianne Hööks hastiga bortgång meddelades. Än märkligare när det stod klart att hon tagit sitt liv. Att hon, stilikonen, hade mörka sidor, som drivit fram flera misslyckade självmordsförsök var då inte allmänt känt.

Det är helhetsbilden av människan Marianne Höök som Anette Kullenberg, själv välkänd journalist och författare, försöker beskriva.

Det är bitvis en bitter berättelse om barnet som under de första åren växte upp hos sina morföräldrar i värmländska Sunne. Morfar var inte bara samhällets starke man, han var också pastor i sin egen frikyrka. Det var i den miljön det självlockiga, moderlösa barnet levde som favorit i det rike där morfadern härskade.

Det var först som vuxen hon fick veta att modern inte avlidit i spanska sjukan utan hängt sig en natt när familjen tagit in på järnvägshotellet i Kil, på väg till Sunne. Marianne var ett halvt år.

Hon var ung när hon mötte flyglöjtnanten Håkan Höök-Nilsson, det blev äktenskap, två barn och några år i Karlsborg.

Jag satt på fästning och födde levande ungar, som hon senare beskrev de åren.

Tiden som officershustru tog slut den dag Hasse Ekman med filmsällskap valde Karlsborg som lämplig miljö för en produktion. Marianne fick uppgifter i filmarbetet. Sedan blev det skilsmässa och Stockholm. Och äktenskap med Torgny Wickman, en av den tidens kända filmregissörer.

Nu blev det SvD, Vecko-Journalen, kläder från NK:s franska, villan på Blockhusudden, hennes älskade Bludd. Det Stockholm som rörde sig, gjorde det ofta på Bludd och Marianne Höök var en given medelpunkt och blev till och med omnämnd i en Karl Gerhard-kuplett. Så gick det på och Marianne uppvaktades från höger till vänster och själv blev hon alltmer vänster.

Efter skilsmässan från Wickman skrev hon för brödfödan, gjorde uppmärksammade utlandsreportage bland annat i Sovjetunionen och Japan tillsammans med fotografen Georg Oddner, med Tage Erlander på statsbesök i Indien, Pakistan och Iran, där hon mötte ambassadören Dick Hichens Bergström som skulle bli hennes tredje make. Hon radikaliserades och bytte Svenskan mot Aftonbladet.

Gåsleverrevolutionär, sade belackarna när hon skaffat partibok och blivit ”sosse”.

Det är en varierande bild av en mångfacetterad person Kullenberg lyfter fram. De var kolleger och vänner, 20 år skilde i ålder, Kullenberg var ny i yrket och Marianne visade omtanke och intresse.

De två barnen beskriver sin mor som en egocentriker med psykiska svackor. Medan styvbarnen Hichens Bergström talar om en omtänksam person med personligt engagemang.

Hon var den som gav men aldrig ville ha något tillbaka, berättar Bobo Hichens Bergström.

Det fanns män runt Marianne Höök. En av dem var Olof Palme. En annan var författaren Pär Rådström, som förälskat skrev ”jag tycker så oerhört mycket om dej att ingen dag går utan en tanke”.

Ögonläkaren och professorn Rolf Luft fanns med under många år, tills Marianne skulle gifta sig med Dick Hichens Bergström, dra till Teheran och det diplomatiska livet. Han berättar för Kullenberg hur hårt han tog det. Som en sårad hane drämmer han till med ”att hon var promiskuös”.

När har ett sådant omdöme fällts om en man? Att Kullenberg tillåter det kan ses som författarens strävan och avsikt att visa en ocensurerad bild dels av Marianne Höök men också av hennes omgivning, samtid och värderingar.

Äktenskapet med ambassadören blev inte lyckligt. Rollen som ambassadris förlorade sin lyster, slitningar i äktenskapet, det påstås att hon misshandlades.

Det var en flykt när hon reste till Paris, officiellt för att läsa franska, där hon fick bo i Ingrid Thulins lägenhet. Mycket talar för att det var ytterligare en flykt när hon lämnade Paris och kom till Stockholm i april 1970.

Bludd är uthyrd, hon tar in i sin författarstuga vid Vita bergen i kulturkvarteren på Söder. Marianne är olycklig men har varit produktiv hela våren. Ett par veckor tidigare har hon porträtterats i Sverige Radio där hon ger en personlig syn på Sverige, om fyrkantighet och snäva marginaler.

Avskedsbrevet är korta instruktioner, en av dem att hon önskar att Olof Palme officierar vid begravningen. Det blir inte så, ambassadören ingriper, de är ännu formellt gifta.

Men Olof Palmes trogne tennispartner ringer till sonen och begär att eventuella brev och papper av känslig natur omedelbart skall överlämnas till honom. Det antyds att Säpo granskade huset liksom att krafter sattes i gång för att sopa bort spår i Parislyan.

Annette Kullenberg besöker den ensamme åldrade Harry Schein. Han fräser, är vresig och dricker whisky. Schein värker ur sig omdömen om Marianne som social streber, som valde sin umgängeskrets, som hade målsättningen att bli stjärnkolumnist och lyckades med det. Båda var berömda på sitt sätt, umgicks i samma sfär där en del var rikets toppar inom politiken.

Marianne Höök berörde sin omgivning, då som nu. Orsaken till beslutet att avsluta livet är okänt. Hennes önskan om Olof Palme som officiant hörsammades inte. Det blev Sverker Åström, som fanns i kretsen. Hon hade lämnat statskyrkan men akten hölls i en kyrka.

På Sunne kyrkogård fick Marianne Höök den sista vilan i familjegraven där hennes unga mor begravdes 1919.

Ingen besöker graven.