Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I dag väljer hon tryggheten framför äventyret

Efter sju sorger, åtta bedrövelser och elva månaders sjukskrivning börjar Malin E Lagergren stå stadigt igen.
Ett svårbehandlat benbrott håller på att läkas, konstverken säljer – och en ny pojkvän uppfyller hjärtat.
– Äntligen har jag hittat rätt och det känns så skönt, säger hon själv.

Annons

För framför allt unga människor i svängen är Malin ett bekant ansikte. Hon arbetar som servitris och är ansvarig för musik och sociala medier på två innerestauranger i centrala Sundsvall, och roar sig gärna själv. Många följer henne under signaturen Knifey på Instagram, och länge satt Malin med i Sundsvalls Nyheters nöjespanel.

Flera av upplevelserna finns för övrigt dokumenterade på kroppen i form av tatueringar. Såväl symboliska bilder som namn på släktingar – och ex.

– Jag ser det som en dokumentation av mina känslor genom åren och tänker fortsätta tills jag inte har någon ledig hud kvar. För mammas skull låter jag dock bli halsen och huvudet.  

Allt det där är framsidan av 31-åriga Malin E Lagergren. Ytan. Det rastlösa energiknippet som enligt henne själv tangerar en viss bokstavskombination. Därunder trängs erfarenheter och minnen hon länge inte ville kännas vid.

Barndomstiden i Örnsköldsvik är det mest djupgående ärret, präglat av misshandel och missbruk. Kanske var det därför hon började måla och famlade iväg ut i världen som 16-åring, för att aldrig mer vända hem. 

Via ett stipendium blev London nästa anhalt. Världen öppnade sig med oändliga möjligheter och frestelser. Fyra år senare drog hon och hennes dåvarande pojkvän till Thailand. Där träffade hon en ny och etablerade sig med hus, två företag och tre hundar.

Någonstans på vägen hakade destruktiviteten fast. Genom mindre lämpliga relationer, alkohol och droger.

Livet kunde ha tagit en ände med förskräckelse redan där och då.

– Jag var med om en fruktansvärd misshandel och knivskärning, utförd av min partner. Han jagade mig och jag ramlade utför en trappa och gjorde mig illa. Troligtvis var det då jag skadade min fot. Livrädd flydde jag till Sverige och det enda jag fick med mig var de tunna kläderna jag hade på kroppen. Jag hade byggt upp ett liv i Thailand och kom hem tomhänt och helt nollställd.

Efter ett par veckor hos mamma och hennes nya man utanför Ö-vik började det åter krypa i kroppen. Hon ville ut igen. Fortsätta leva livet. Flyttade till Stockholm, till en ny relation.

– Han, Jeppe, plockade upp mig när jag hade det som svårast och det är jag tacksam för. Han fick mig att orka gå vidare.

Efter tre år hade paret fått nog av huvudstaden och såg sig om efter något stillsammare. Året var 2011 och det blev Sundsvall. Här bor hennes bror och det är lite närmare hem till mamma.

– Vi blev kära i staden och Jeppe öppnade tatueringsstudio.

Ett par år senare tog livet en ny vändning. Relationen var över och smärtan i foten blev outhärdlig.

Att göra något åt foten blev prio ett. Men i stället för en planerad operation och två månaders sjukskrivning är hon nu uppe i en misstänkt felbehandling, två operationer och elva månaders sjukskrivning. 

Av fysiologiska skäl har hon tvingats göra halt. Bara att ta de fyra långa trapporna till lägenheten har varit påfrestande.

Göralösheten är tidvis svår. Men nyttig. Malin har haft tid att ta tag i sig själv. Landa. Tänka efter. Måla. 

I dag håller hon ihop bättre än någonsin, på alla plan.

– Jag har levt ett hårt liv och det gjorde mig hårdhudad och brysk, tills jag knäcktes. Nu har jag lärt mig att be om ursäkt när jag går över gränsen. Jag har fått god självinsikt genom att jag ofta stannar upp och reflekterar över mig själv och mitt beteende. Jag har lyckats bli fri från ovanor och negativa mönster, men eftersom jag är en beroendepersonlighet måste jag vara på min vakt. I dag försöker jag endast göra sådant som jag mår bra av.   

Måleriet är ett exempel. I dagsläget hänger tavlor till allmän beskådan och för varje sålt konstverk slår lyckan i taket i en skruvad mix av förvåning.

Engelska bulldoggen gör henne också varm inombords. Liksom brorsonen Manfred, vars namn för evigt är inristat i handen.

Och så Eric, nya pojkvännen från samma stad som henne själv. Honom är Malin beredd att gå hur långt som helst med.

– Bara rökningen återstår av mina gamla laster. Om jag någon gång får ett eget barn så ska jag även sluta röka, definitivt. 

Om någon månad är förhoppningsvis sjukskrivningen över, livet tar ny fart och Malin E Lagergren är ålagd att – nota bene – endast ta försiktiga steg mot framtiden den här gången.