Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I en simbassäng nära dig

Annons

Rumpan mot kanten, öronen ovanför vattenytan. Simskolans unga instruktörer säger det gång på gång.

En pojke tycker att han redan kan allt och börjar göra övningarna på sitt eget sätt långt innan genomgången är färdig. En annan verkar oförmögen att lyssna och ägnar sig åt annat. Två pojkar har aldrig rumpan mot kanten när de ska, de står i vägen för andra barn, skvätter och väsnas.

De duktiga flickorna torkar vattnet ur ögonen och försöker höra vad fröknarna säger.

Jag pratar om det här med en lärare med erfarenhet av både grundskola och vuxenutbildning. Hur skulle föräldrarna till de duktiga flickorna reagera om de första två passen av totalt kanske tio enbart skulle ägnas åt att stå vid kanten och vara tyst? Fyrtio minuter i veckan i bassängen bara för att träna på att lyssna. Och skulle det hjälpa? Skulle resterande tillfällen bli bättre för barnen?

Vi kommer egentligen inte fram till någonting. Jo, förresten. Jag föreslår en instruktör per barn, en lärare per elev, en sjuksköterska per patient, och så vidare. Är det inte det enda sättet att få saker att verkligen fungera? Särskilt i vår tid av extremt individfokus, där alla i varje situation ska behandlas som de unika individer de är. Det skulle dessutom skapa ett och annat arbetstillfälle, om man säger så.

Tankarna vandrar till en annan kompis vars möten på jobbet alltid ser likadana ut: två av åtta personer pratar hela tiden utan att lämna utrymme för någon annan att göra sig hörd. Chefen säger ingenting om kanten eller vattenytan. Mot slutet av simskolepasset är det nästan det enda som instruktörerna ropar till barnen.

Jag läser den internationella mansdagens kanske mest delade text, av Kristofer Ahlström i Dagens nyheter. Efter ett citat om att det som man efter 30 är i princip omöjligt att få nya vänner utanför kretsar av gemensamma intressen skriver han:

"Därför samlas män i grupp kring någonting att nörda ner sig i, på en läktare eller i en slöjdsal. Eller så blir de ensamvargar, pensionärer eller ensamma änkemän vars sociala liv varit helt upphängda på fruns vänkrets. Dessa män som tycks genomleva dagarna på autopilot – för varje gång jag ser dem tänker jag att sådan ska jag aldrig bli, och för varje år tror jag mig bli alltmer lik dem".

Det första steget mot den där ensamheten tas i en simskolebassäng nära dig.

Håkan Norberg

Håkan skriver och filmar. Ibland för att han måste, ofta för att han vill.