Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I ett urgammalt landskap

Hasselblad center, Göteborg
Graciela Iturbide - 2008 års Hasselbladpristagare
Till den 9 januari 2009

Annons

Detta blir verkligen inte lätt!

Den känslan följer mig när jag går runt på Hasselblad Center i Göteborg och försöker ta till mig pristagaren Graciela Iturbides komplexa fotografier. Då får jag oväntad hjälp av en annan pristagare, Robert Frank.

Jag betraktar just en flygande häst som just travar förbi ett par elkablar. Vi, hon och jag, står varandra rätt nära, tycker jag plötsligt Frank mumlar; vi ingår i våra bilder på samma sätt som en poet ingår i sina dikter.

Tydligast ser man denna poetiska hållning när Iturbide fotograferar sig själv. Hon fyller sin mun med små ormar (2006) eller lägger sniglar över ansikte och axlar (1993). Hon tar en fisk (1996), håller den mot munnen och låter blixtljuset träffa ansiktet och fjällen. Genialt. Det öppnar bilden och förseglar den samtidigt. Fisken blir en munkavle men också en gåtfull metafor.

I en annan bild täcker hon ögonen med två fåglar. Bilden kallar hon Ögon att flyga med (1991). Men fåglarna är döda.

Frank riktar sin lyriska begåvning mot föremål och ting, mot ett vintrigt landskap som han handgripligen bygger upp. Iturbide är mexikanska och rör sig i ett urgammalt landskap, hon avbildar riter och myter och djur och människor som lever där – och möter döden. Hela avdelningen Getter (1992), ett dussin briljanta och vidriga bilder, handlar om det. Man ser hur djuren jagas samman, möter kniven, dör och staplas på hög.

Hon dokumenterar kvinnoliv i den mexikanska staden Juchitan i mitten av 80-talet men de bilderna har också en magisk ton. När hon fotograferar Seri-indianer i Sonoraöknen i slutet av 70-talet är hon inte lika poetisk. Det handlar snarare om mer traditionella porträtt. Också här avbildar hon egentligen bara kvinnor.

Mot slutet av 90-talet reser hon i södra USA och tar bilder av landskapet; hennes dokumentära stil i de bilderna frigör inte samma poetiska energier som när hon rör sig i det mexikanska landskapet och i den egna kulturen.

Trots att den innehåller drygt hundra foton är det en ovanligt översiktlig utställning, bland annat av det skälet att man brutit ut och lagt samman ett femtontal bilder under vinjetten Klassiker.

De fotona är redan ikoner och spänner från 1972 till 2000 och där dominerar porträtten men de är så egensinnigt gjorda att man genast känner hennes närvaro. Delvis hänger det väl samman med att hon inte går i den etnografiska fällan. Vad man nu ska mena med det. Kanske att det hon själv gör med kameran också tycks ingå i en sorts rit.

2005 tar Iturbide en serie färgbilder (allt annat är svartvitt) i Frida Kahlos hus. Hon lägger hennes proteser, kryckor och korsetter i ett badkar och ställer dit en stor affisch av Stalin. Det är gripande, avskalade dokument mer än magiska iscensättningar.

Graciela Iturbide har ett rannsakande och skarpt öga, men också en intuitiv känsla för det oväntade och surrealistiska. Men det är en surrealism som egentligen inte möblerar om i världen, den riktar snarare våra sinnen mot det jordiska.