Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ibland är man sin egen domedagsprofet

En natt vårvintern 2014 befann jag mig i en glänta i skogen tillsammans med några andra personer. Det var natt och fullmånen lyste. En man med långt, svart hår talade till oss med beslöjad stämma. Han sa att nu blir det blodigt. There will be blood, sa han. Vi undrade förstås vad han menade. "Blodmånen är här", svarade han, "och det kommer att bli jobbigt".

När jag vaknade kunde jag inte sluta tänka på min väldigt levande dröm. Begreppet blodmåne hade dittills varit helt okänt för mig, men en snabb research visade att det var en speciell typ av månförmörkelse. Jag fick också reda på att en ovanlig tetrad av blodmånar precis hade inletts, den första på många hundra år. Det innebar att månen skulle förmörkas och färgas röd fyra gånger inom en viss period på bestämda datum. Genom historien har de dessutom sammanfallit med omfattande katastrofer i världen, berättade några källor.

Jag är inte speciellt religiöst bevandrad, är varken döpt eller konfirmerad och gick tidigt ur Svenska kyrkan, men i bakhuvudet hade jag på känn att förutsägelsen i min dröm kunde vara ett bibliskt citat, och mycket riktigt. I Gamla testamentet hotades Farao med att allt vatten i Egypten skulle förvandlas till blod om han inte lät judarna lämna landet och det slaveri de befann sig i. Annars skulle det som sagt bli blodigt.

Farao lät sig dock inte rubbas i första taget. Först efter att ytterligare nio plågor hade härjat hans land, bland annat grodinvasion, boskapsdöd och totalt mörker, lät han det judiska folket gå. När jag har kommit så här långt i min research började jag ohämmat att dra paralleller till mitt eget liv som, när jag tänkte på det, ju faktiskt hade hemsökts av diverse vardagskatastrofer efter den där profetiska drömmen.

Så hur många "plågor" hade jag drabbats av? Jag räknade och jo, det var tio. Minst. Det beror lite på var man drar gränsen för plåga. Hur placeras till exempel ett översvämmat avlopp på en skala? Kan den upplösta avföringen jämföras med vatten som förvandlas till blod? Eller en utdömd bil - med moderna mått mätt borde det väl ligga i paritet med boskapsdöd? Och en råtta i köket är ju ändå en slags invasion.

Den sista blodmånen i den här tetraden inträffade den 28 september i år. Gud, så jag hade längtat efter den. I min enkla enfald trodde jag att eländet skulle vara över bara den sista blodmånen gjort sitt. Så blev det inte riktigt. Det finns en viss eftersläpning i blodmåne-effekten, fick jag lära mig.

Men nu, alldeles lagom till jul, ser jag äntligen ljuset. Och jag kan bara be om en stilla hednisk bön om att det är sant som det sägs: i det stora så i det lilla. För om det är något jag, och många med mig, önskar i julklapp så är det mer ljus och kärlek till världen. Det får vara nog med plågor nu.

Dessutom – i natt var jag långt från den månupplysta skogsgläntan. Istället befann jag mig på en fartfylld roadtrip tillsammans med några andra "ungdomar". Det var frihet, det var kärlek och det var kul, kul, kul. God jul!

Victoria Engholm