Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Ibland är vi även präst och psykolog"

Ambulanssjukvårdaren Erik Öhlén möter hela tiden sorgens många olika ansikten.
Han får även en ovanligt god inblick i samhällets baksida med självmord, blandmissbruk och plågsam ensamhet.
– Jag är lite bekymrad över hur det ska bli i framtiden, säger han.

Vi träffas på ambulansstationen vid Länssjukhuset och Erik Öhlén utstrålar från första stund det lugn som hans yrke kräver.

Men det var med en viss inre spänning som Erik Öhlén började jobba som ambulanssjukvårdare i mitten på 70-talet.

– Jag hade ingen erfarenhet av att möta olyckor och dödsfall, så visst var jag lite spänd i början på att se hur jag skulle reagera när jag såg svårt skadade eller en död människa. Jag var rädd att jag inte skulle klara av situationen, berättar han.

Första stora olyckan handlade om en kille i 15-årsåldern som med sin moped kört in i en bil. Pojken levde och kördes in till sjukhuset, men dog senare på operationsbordet.

– Det var en väldigt konstig känsla att det var en så ung kille och att det var så onödigt. Men på något sätt hade jag ändå förberett mig och det gick bättre än jag trodde. Vi pratade om det efteråt och det gav ett bra avslut rent känslomässigt, säger han.

Viktigt med debriefing

Just debriefingen, det vill säga att gemensamt bearbeta känslorna i gruppen som varit med om jobbiga situationer, tycker han är oerhört viktig. Det blir ett sätt för känslor att pysa ut.

– Man tror att man blir svagare av att visa känslor, men det är tvärtom en styrka att kunna visa känslor.

När han började jobba fanns inte samma utvecklade debriefing bland personalen som i dag. Och Erik Öhlén har arbetskamrater som inte klarat av att leva med de tunga erfarenheterna från fältet.

– Jag har jobbat med många som tyvärr inte lever längre och som hamnade i drogmissbruk. Jag tror själv att en del av deras missbruk berodde på att de inte hade någon riktig pysventil. Det var bland annat en person som försökte verka stark, men som tog med sig problemen hem och senare avled i alkoholmissbruk.

Omväxlande yrke

Som ambulanspersonal vet han aldrig vad som väntar en vanlig arbetsdag. På sätt och vis är det också charmen med ett mycket omväxlande yrke. Men Erik Öhlén har även hamnat i otäcka situationer och blev en gång hotad med förskärare av en drogpåverkad man som följde efter honom.

– Men polisen kom och de fick skjuta honom i knäet innan han släppte kniven.

Men det kan lika gärna handla om ett hem där en yngling tagit livet av sig med tabletter, medan skuldtyngda anhöriga försöker fatta det ofattbara.

Själavårdande insats

Och mitt i smärtan, mitt i sorgen där alla människor är stämda i sin egen tonart och där reaktionerna skiftar från utåtagerande till ett fritt fall ner i sorgens svarta katakomber, försöker Erik Öhlén erbjuda en stödjande hand i det själsliga mörkret.

– Vi brukar ofta säga att det känns som att vi är både lite psykologer och lite grand av präst emellanåt, för det blir en del själavårdande, att försöka hitta en väg att prata med personerna.

Han minns även en knatte som var blå i ansiktet, eftersom en legokloss hade fastnat i halsen, men den lyckades Erik få upp. Och väl på sjukhuset började barnet återfå färgen.

– Såna situationer gör att man mår väldigt bra, säger han med ett leende.

Smärtsam upplevelse

Värre var det när de hämtade ett barn med vinterkläder som ramlat med ansiktet nedåt i en vattenpöl med bara någon decimeter vatten. Ingen hade upptäckt barnet, som på grund av alla kläder inte lyckats vända sig om.

– Barnet var livlöst och vi gjorde hjärt-lungräddning. Jag blåste mum-mot-mun, barnet kräktes och fick upp spyor. Jag spottade ut och fortsatte. Den där känslan kan jag känna än i dag, smaken av spyor och frustrationen av att inte lyckas rädda barnet. Det var så onödigt att ett barn skulle drunkna i en vattenpöl, det kändes overkligt. Det är en bild som jag aldrig tror att jag kommer släppa.

Sorgen är en följeslagare som ständigt riskerar att dyka upp när Erik Öhlén hämtar hem patienter till Länssjukhuset.

Skräms inte av döden

– Tyvärr kommer sorgen med i många situationer och därför tror jag det är viktigt att man har en grundtrygghet. Men för mig är inte döden något fruktansvärt, säger han.

Vilken är din egen bild av döden?

– Jag tror att det finns något efter döden, men jag kan inte säga vad det är. Jag tror att själen eller någonting lever vidare. Jag tror även att på någon nivå kan man möta föräldrar och andra som gått före, men på vilket sätt kan jag inte ana eller beskriva, men jag tror att det finns något.

Hjälpt av sin tro

Han vill inte kalla sig religiös, men är troende och går i kyrkan där han även sjunger i en kör.

– Jag tror att mycket av det lugn jag känner inför arbetsuppgifter, där har tron varit en hjälp.

Men han oroas också över att utvecklingen på samhällets baksida verkar gå åt fel håll. Han ser allt mer droger, en allt starkare aggressivitet hos blandmissbrukare och möter fler och fler äldre som lever i en nästan smärtsam ensamhet.

Oroas över framtiden

– Jag anser att vi svenskar mår allt sämre, och det gäller både äldre och yngre. De äldre känner en otrygghet och tyvärr bor många ensamma i sin stuga eller lägenhet. Men jag upplever också att det är fler yngre människor som mår dåligt.

Utanför fönstren råder en vintrig tystnad där ett ensamt fordon stävar in mot akutmottagningen.

Ännu en ambulans har strax lagt till i sin hamn.