Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Imponerande drama i Ahlins anda

Ordfront förlag.

Marjaneh Bakhtiari fick 2012 ta emot Lars Ahlin-priset här i Sundsvall. Då hade hon gett ut två prisade romaner. Nu kommer Godnattsagor för barn som dricker, en generationsroman som följer två systrar och deras familjer i Teheran. Deras mamma spelar en stor roll liksom Irans moderna historia.

En bror dödades i kriget mot Irak och de flesta i familjen har deltagit i de stora politiska striderna som varit i Iran från den av amerikanska CIA organiserade statskuppen mot premiärministern Mossadeq 1953 över den folkliga revolutionen på 70-talet som följdes av Khomeinis maktövertagande och till dagens övergrepp mot protesterande ungdomar.

Många i familjen har deltagit i demonstrationer, men också fått känna av polisens misshandel, fängslanden och tortyr. Förhoppningar om en bättre framtid har grusats gång efter annan och ersatts av stor sorg och smärta. Som det beskrivs i boken om ena systern Zorehs förhoppningar 1979: "Innan den ens fick en chans att börja slipades framtiden, med allt som Zoreh fäst vid den, ner till två ord: nationens säkerhet."

Kvar blev tystnaden och rädslan. Sorgen bedövar människorna, ibland med hjälp av vin eller tabletter, och alla sörjer, men på olika sätt. Inom familjen haglar anklagelser om hur sorgearbetet visar sig. Anklagelser som leder till återkommande slitningar som drar in även systrarnas män och söner och den döde fadern. Sorgen blir som en kvarlevande tortyr inom familjen. Hur sörjer man en son eller bror på rätt sätt?

I bokens vackert tecknade inledande och avslutande delar är det staden Teheran, eller Tehran, som övertar huvudrollen. "Hennes melankoli och hennes humor. Hennes eviga trafikolyckor och hennes förmåga att andas vackert bland sina ruiner. Det var sådant som Tehrans barn älskade och hatade henne för."

På samma sätt behandlar familjen den åldrade mamman, Mahroukh. Hon begär uppvaktning, men när de kommer så passar inte det, då vill hon få vara ensam. Hennes av sorg och smärta ständiga utbrott mot alla och envar, förutom en dotterson, behandlas på olika sätt av systrarna. Undergivenhet respektive dramatiska utspel som återspeglar mammans eget spel. Kärlek och hat om vartannat.

Bakhtiaris penna kan vara, och är, skarp, elak och vacker. Men också rolig.

Vissa scener, som när systrarna besöker ett yoga-pass, eller när polisen kommer för att såga ner ett träd, som grannar hängt upp tygremsor i, i hopp om lycka och hälsa för sjuka släktingar, skulle kunna ingå i en Monthy Python-film.

Men framför allt är jag imponerad av med vilken värme som Marjaneh Bakhtiari tecknar framför allt systrarna, men också de övriga deltagarna i detta melankoliska och ångestfyllda drama. Systrarna, som har stöd av varandra hela tiden, är ändå helt olika. Båda blamerar sig på sitt sätt. Och samtidigt förstår jag dem. Jag tänker: hur orkar de?

Och i de många samtalen i gamla hus där grannhus rivs och ger plats för skyskrapor, finns flera minnesvärda sentenser. Som från en diskussion mellan en broder och ena systerns man: En nation kan inte räknas som en nation om dom som lämnat den mår bättre än alla som blivit kvar.

Bland de skarpa analyserna finns också i ett samtal en jämförelse med den revolutionära våren i Nordafrika. Det var väl ingen revolution. Inte som vår revolution. Och ändå, långt efteråt, låter författaren staden Tehran svara på samma fråga: Vad var deras revolution, om inte en blodig version av Hela havet stormar? Hon gäspade....

Bakhtiaris nya bok är ett imponerande drama i Lars Ahlins anda.