Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Inför nakenbad" – Katarina Östholm om badhuskultur, kroppen som kvinnofängelse och en klok bagare

Det finns inget mer anständigt än nakenhet. Men när hyckleriet slår klorna i oss och förvandlar kroppen till ett utstuderat kvinnofängelse är det verkligen dags att gå i motsatt riktning.

Annons

Herrarnas omklädningsrum på bageriet skulle skuras. Städvagnen skramlade och slamrade när jag drog den baklänges över tröskeln. Jag vände mig om och stumnade mitt i rörelsen – en av bagarna var fortfarande kvar.

Och inte nog med det. Han var spritt språngande naken.

Jag var ung och hjälplöst fången bakom ett ispansar av blygsel, hierarkisk skräck och den osäkerhet som alltför många kvinnor släpar på under en hel livstid – känslan av att mannen har rätten på sin sida. Jag var förstummad, huvudet hettade.

Bagarens hud ångade lätt efter duschen och han drog ett sista tag med handduken över magen. Hans kropp, senig och muskulös, utstrålade självförtroende. Han log lite åt min förskräckelse, men hans ögon var allvarliga.

"Det finns inget vackrare än kärlek", sade han och började klä på sig.

I dag berättas andra historier. På badhusen tafsar pojkar på flickor, på gator och torg tafsar män på kvinnor. Den kvinna som går ensam i staden om kvällen gör det med tvekan, ständigt iakttagen av de ögon som talar om för henne att hennes blotta närvaro är en sexuell invit, att hennes rättighet till sin egen kropp långtifrån är självklar.

Situationen är inte värst på badhusen. Den är inte heller värre i dag än för tio, tjugo, trettio år sedan. Det som sker nu är bara krusningar på ytan av ett djupt vatten; kvinnor har inte ägt sina kroppar på många hundra år, varken i hemmet eller i det offentliga rummet. Lagar och ett outtröttligt feministiskt arbete, utfört av både kvinnor och män, har sakta mildrat symptomen men kan inte bota sjukdomen.

Historien går på tomgång.

Redan som liten lär sig flickan att kroppen är till för mannen. Och eftersom den inte duger, skamfylld och otillräcklig som den är, så måste den ändras – slimmas, duschas, rakas, parfymeras, målas, smörjas in. Kläderna ska dölja men framhäva; stjärten ska vara välformad, midjan smal, håret sensuellt, blicken förförisk, munnen inbjudande fyllig och helst ständigt leende. Ett autoerotiskt haremsideal där upphetsningen ligger i härskarens tillfredsställelse, mannen som njuter av sin kvinna.

Kvinnans nakna kropp har blivit en fetisch, enkom till för den man vars blick den reserverats för.

Men jag är ingens kvinna.

Annat var det i finnbastun. Där var alla nakna, något annat kom inte på fråga – män och kvinnor, barn och vuxna, feta och spinkiga om vartannat. Det nyutslagna björkriset, doppat i vatten, värmdes på bastulaven och spred den ljuvligaste doft när de badande snärtade varandra på rygg och överkropp.

Några rumpskump senare kastade vi oss ut i vattnet och omslöts av älvens sidensvala svalka. Pustandes och frustandes tjöt vi mot himlen, kavade upp på stranden med gyttjiga fötter, delade handdukar, tände en brasa. Eldskenet på den nakna huden var mer anständigt, mer självklart, än någon klädsel någonsin kan vara.

Nakenheten hycklar aldrig.

För inte alls så länge sedan var det gemensam bastu som gällde på badhus runt om i landet. Det var väldigt odramatiskt; ja, självklart. Själv var jag aldrig med om några underligheter annat än att många kastade förstulna blickar på varandra men snabbt tittade bort igen. Men vill ju inte verka oartig.

I dag har herr- och damavdelningen varsin bastu, och nu talas det till och med om delade badtider och separata kvinnobassänger. För kvinnor måste ju få bada i fred. Om de nu ska våga bada alls.

Eftergift är ingen utväg. Att gå i motsatt riktning är det enda tänkbara. Så:

Inrätta gemensamma nakenbad på badhusen. Ha finnbastu alla dagar i veckan. Jag ska gladeligen bjuda på min bedagade nakenhet gång på gång, trycka upp mina skrynklor i de maktstinna männens ansikte tills budskapet gått fram:

Nakenhet är oantastlig. Min kropp är min egen.

Min kropp, som i all sin funktionalitet och värme, sin sensibilitet och styrka, är en perfekt överlevnadsmaskin; den kan jaga, springa, äta, kämpa för livet. Det är kroppens primära funktion. Sexualiteten är sekundär – den som inte överlever kan heller inte föra släktet vidare.

Men ute på stadens gator går den ensamma kvinnan fortfarande med snabba steg och sänkt blick om kvällen. Ute på gatorna skränar maskerade män i flock om "våra kvinnor" och använder det som ursäkt för att trakassera, misshandla, hata. Hon tar en lång omväg runt alltihop.

För vilka motiv som än ligger bakom – inte är det kärlek.