Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingvarsson: Vem som är en fjant finns det nog mer än en åsikt om

Att folk bryr sig om det vi gör är i grunden bra, att vår journalistik engagerar är också dess existensberättigande. Men den senaste tiden har trycket mot oss ökat kraftigt. Antalet personer som kräver svar av oss ökar lavinartat.

Förklaringarna är flera.

Några handlar om att vi är nåbara för alla när som helst genom den mobila revolutionen, vi är allt mer publika, vi når fler, vi är närvarande dygnet runt, vissa grupper har satt i system att utöva digitalt grupptryck – och den pågående flyktingkatastrofen. I det ämnet finns det människor som är extremt övertygade kring sin egen åsikt. Det handlar om personer från hela skalan, vilket innebär att oavsett hur vi gör eller skriver så finns det människor som med oerhörd övertygelse anser att vi gör fel – när vi inte skriver exakt som de vill.

Men, hur långt får det gå? Vilka krav kan man ställa på en redaktion och dess medarbetare när det handlar om tillgänglighet och krav på svar?

Den frågan kommer över mig när jag en söndagmorgon sitter och svarar på de 15 läsarmejl som kommit sedan kvällen innan. Samtidigt pingas jag på twitter med formuleringen "jag tycker att det är totalt oansvarig och bedrövlig journalistik" utan förklaring vilken artikel det handlar om, men jag anar att jag förväntas svara i offentligheten.

Förr var trollen oftast anonyma. Det har ändrats. Förvånande många stoltserar glatt med sitt namn samtidigt som de driver kampanj mot oss och våra medarbetare – eller bara vill vädra ut sitt hat.

Veckan som gick gjorde jag en insats och personligen ringde upp några av de mest frekventa i mejl- och Facebook-mobben – allt för att förklara vad deras beteenden får för konsekvenser. Tyvärr får jag lägga orimligt mycket tid på dessa trollfigurer i stället för att ägna mer tid åt samtal med engagerade och seriösa läsare.

Jag tvingas också förklara att mina medarbetare faktiskt är människor. Och oavsett hur illa man tycker om deras jobb så får man faktiskt inte får vräka ur sig vad som helst om dom i offentliga forum som sociala medier.

Jag hoppas jag gjort nån nytta, att veckans alla timmars argumenterande i telefon och via mejl faktiskt gör skillnad och blir ett steg mot ett bättre klimat.

Eller så är hela det öppna samhället på väg ner i avloppet, tänker jag samtidigt som jag svarar på detta läsarbrev:

"Vilken fjant du är, låter dina jon på redaktionen censurera alla som går emot er linje. Är du nöjd när du lägger dig? Tror inte det det gnager i dig varför blev du en som vill föra folket bakom ljuset?"

Mitt svar:

"Jag blir hellre kallad fjant än att vara en som via ett tangentbord kväll efter kväll sprider hat till personer som bara gör sitt jobb, eller som tycker annorlunda än sig själv.

Så vem som är en fjant finns det nog mer än en åsikt om."

Kanske inte det mest professionella svaret. Men det var ärligt.

  

Lästips 1: Lars Johansson, avgående chefredaktör på Helsingborgs Dagblad, reflekterar över tillgänglighet i denna krönika.

Lästips 2: Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, skriver enligt mig träffsäkert om debattklimatet på bland annat Twitter.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel