Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Innerdörren som Gud glömde

"Vad håller du på med därinne?” undrade farsan irriterat, och ryckte ytterligare en gång i handtaget.

Svaret från andra sidan blev:

"Innerdörren har gått i baklås.”

Vi pratar slutet av 70-talet. Nygren senior hade precis kommit hem efter jobbet och junior hade ett stundande kvällsskift på Dagbladets redaktion. Han kom inte in, och jag inte ut.

"Jag hämtar vaktmästaren”, deklarerade farsan.

“Sprintarna sitter på insidan, så han kan inte göra ett jävla dugg.”

Farsan föreslog att jag skulle knacka ur sprintarna, vilket var en tämligen logisk lösning på det oväntade dörrproblemet. Enda haken var att det inte fanns några lämpliga verktyg att tillgå.

Lägg till att tvåan på Sallyhillsvägen låg på tredje våningen, och även om reporter Nygren skulle ha firat sig ned medelst hopknutna lakan och toksprungit till city för att inte komma sent till skiftet, hade farsgubben tvingats tillbringa resten av eftermiddagen och kvällen i trapphuset, varpå vi båda, om än förenade på västsidan, skulle stå som idioter och stirra på en innerdörr som fortfarande inte gick att öppna.

"Jag blir nervös på det här. Vill in och få mig en sup”, gnällde farsan genom dörrspegeln.

Nygren junior tog några steg genom hallen till telefonen. En kvart senare anlände brandkåren med största stegvagnen. Jag stod vid balkongen och väntade på att stegen skulle bli synlig och skrapa mot räcket, och behövde inte precis vinkla persiennerna för att få bekräftat att halva kvarterets ungar, pensionärer, hundar, katter och möjligen ett och annat förrymt marsvin samlats för att följa det drama som uppenbarligen inträffat där på tredje våningen.

Brandkillen tog klivit över balkongräcket och krasade med stöveln rakt ned på den julgran som legat översnöad, djupfryst och mentalt förträngd i ett par månader.

"Nåja”, skrockade brandkillen roat, “julen varar än till påska.”

Han stampade hjälpligt av sig snön och lite barr. Det tog honom någon minut att knacka ur sprintarna, och trenchcoat-klädde farsan bara sekunder att med fixerad blick tränga sig förbi och gira vänster in i köket och rycka upp kylskåpsdörren för att komma åt den hägrande supen.

Reporter Nygren insåg att han skulle komma sent till jobbet och fick motstå en naiv lust att knäa innerdörren i den höjd där den borde ha tasken, förutsatt att den haft någon.

Ytterligare en räddare i nöden kom i form av grannen på samma våningsplan, en polisman.

"Du kan åka med mig”, erbjöd han. “Jag jobbar också kväll.”

Folksamlingen stod kvar utanför, och drog – framkom det senare – slutsatsen att Nygren junior ställt till med något jävelskap i lägenheten och nu fördes bort av polisen.

Christer Nygren