Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Isaac Babels klassiska krigsskildring "Ryttararmén" har kommit i nytryck - Ett granatsplitter av litteratur

Isaac Babels klassiska krigsskildring "Ryttararmén" har kommit i nytryck. Lika drabbande och gilitg idag som när den kom 1926.

Annons

Hästen rasar samman under honom, rakt i backen. Ett välriktat skott har träffat hästens huvud. Mängder av blod – ofattbara mängder – rinner ut på den torra dammiga grusvägen. Plutonchefen Afonka får till slut, efter att ha bökat och krånglat länge, loss sitt ben som sitter fast i stigbygeln under hästen, och börjar sedan skrika och gråta. Han förlorar all kontroll. Vartenda uns vett och varje ansats till besinning rinner ur honom med samma kraft och i vad som verkar vara samma mängder som hästens blod.

Skrik, gråt, förtvivlan, fullkomlig förryckthet. Allt blandas i ett vilt och vansinnigt utbrott som inte verkar ta slut. Han förlorar fästet. Efter en timmes skrikande tar han sin sabel och ger sig av. Han ska hämnas hingsten Stepan, hans älskade trogna häst. Han ska slå ihjäl varenda motståndare han stöter på – utan misskund, utan hänsyn, utan att bry sig om vem det är.

Och på vägarna drar de omkring. Dessa små eller större grupper av skadade. De är en sorglig syn, krigens sanna ansikten. Fattiga, svultna, nerdammade så att det knappt går att skilja den ene från den andre i dessa trasornas och trasigas arméer. Dessa krigets offer – nu bryr sig ingen levande om dem längre. De har tjänat ut. De är vrakgods. De saknar förmåga att vara till nytta i våldets verklighet. De kan inte döda längre. Enbenta, halta, forna sturska soldater som förlorat halva ansiktet, som blivit skjutna i magen men mirakulöst blivit hopsydda av en fältskär och ofattbart nog lyckats överleva såväl sabelhugg som den fulle kvacksalvarens karvande och tråcklande.

Året är 1920. Världskriget är egentligen över. Men striderna fortsätter mellan ryssar och polacker. På samma sätt är heller inte revolutionens stridigheter förbi. Röda slåss mot vita. Revolutionens kadrer bekämpar den forna aristokratins och tsarens ännu trogna trupper. Ett galopperande kaos råder. Ordningen är minst sagt bristfällig. Isaak Babel (1894-1940) är mästerlig i sin skildring av denna vedervärdiga villervalla full av den hänsynslöste råhet och grymhet, denna blodets kalabalik där det inte sällan är ytterst svårt att veta vem som är vän och vem som är fiende i sin klassiska skildring ”Ryttararmén” från 1926.

Med en ömsom rå ömsom förrädiskt mildare och skonsammare stil som blandar det konkreta och brutala med en obruten tendens att även försöka fånga det mer mänskliga i krigets skugga förmår Isaak Babel skapa ett verk som lyckas med att tränga förbi de vanliga schablonerna som så ofta kännetecknar skildringar av krigskaos. Därigenom blir den desto starkare och – ja, uppriktigt sagt – mer direkt plågsam att läsa. Mord, våldtäkter, skövlingar, pogromer och judehat är väl å andra sidan inget som ska vara lättsmält eller behagligt att läsa om. Det skulle bli till ännu en skymf.

De korta intensiva kapitlen blir till en sorts litterärt drabbande granatsplitter. Isaak Babel missar inte. Hans träffsäkerhet i skildringarna är skrämmande i sin precision och förmåga att skapa påträngande bilder som därigenom även blir uppfordrande, krävande.

”Ryttararmén” är avsevärt större och mäktigare än sina enskilda delar. Där röjer Isaak Babel mästarens förfarna handlag, sin genialitet. Boken växer och skapar sammantaget en blasfemisk hymn, en storslagen tragisk hyllning till de många döda, de lemlästade och för livet sargade, till de våldtagna och misshandlade kvinnorna och de ständigt förföljda och avrättade judarna.