Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elitidrott kan aldrig vara kommunal kärnverksamhet

/

Timrå IK engagerar, det är det absolut ingen tvekan om.
Framför allt nu när det brinner i knutarna. Från när och fjärran kommer hejarop och stöd, från konkurrenter på isen och bland motståndarfansen, från tyckare och tänkare.

Annons

Det är förstås härligt att se. Idrott väcker känslor, alldeles översvallande känslor. För många är det ren, oförfalskad kärlek.

Men när kärlek finns med i bilden är gränsen till motsatsen ofta hårfin. Det finns oändligt mycket otäckt hat.

Timrå kommun i allmänhet, och Ewa Lindstrand i synnerhet, har blivit den lokala sportvärldens landsförrädare. Det finns en sådan ilska att man emellanåt häpnar. En bubblande vrede, en bottenlös besvikelse.

Men visst är bristen på självrannsakan emellanåt uppenbar.

För hur många har manifesterat för sin klubb de senaste åren, sedan senaste larmet, sedan rekonstruktionen 2013? Hur många går egentligen på matcherna förutom den högljudda, hängivna kärnan?

Det är väl ändå det yttersta beviset på att någonting faktiskt är viktigt.

Att man är där, att man är med. Åtminstone ibland.

Nu, när den katastrofala konkursen är nära höjs rösterna. Men likväl är det aldrig lapp på luckan i Eon. Det är inte ens nära, det var inte mer än drygt halvfullt mot Karlskrona senast. I den match som mycket väl kunde ha varit föreningens sista någonsin.

Jag pratade med Stig Svedberg förra måndagen, när han släppte bomben att han ville köpa det ingen vill ha; det ekande tomma plywood- och plåtskjulet i tallskogen vid E4.

Det enda som saknades var detaljer, och att han förväntade sig att Timrå kommun skulle vara en "bra hyresgäst".

Jag trodde, antagligen aningen naivt, att affären i och med det var klappad och klar. Att Timrå IK var kvitt arenaproblemet och att kommunen mirakulöst klarat sig från att sitta med "Svarte Petter".

"Frälsaren" Svedberg krävde snabba puckar och raka besked.

För kommunens del hade det varit ett busenkelt beslut att tacka ja, att slippa problemet.

Kortsiktigt hade det varit klockrent, men långsiktigt hade det mycket väl kunnat vara vansinne. Timrå kommun varken ville eller kunde skriva under ett 20-årigt hyreskontrakt.

Landets förenade hockeyälskare vrålade; fel, fel, fel.

Jag tror att det var rätt att inte förhasta sig, att inte kasta sig in i en extremt spontan kärleksaffär. Att inte släppa förnuftet för att vinna populistiska poäng.

Nu har berörda parter, bortsett från Svedberg förstås, suttit ned igen.

Diskussionerna sägs ha varit givande och jag hoppas att man hittar en lösning som är rimlig, vettig och långsiktig. För klubben, för kommunen och för alla som är förälskade i Timrå IK.

Jag har full förståelse för alla som brinner för sitt lag, som älskar sin klubb.

Och jag har full förståelse att skygglapparna emellanåt är på. Att känslorna kan slå undan förnuftet.

Timrå IK är en viktig del av Timrå kommun. Ett varumärke, något som sätter orten på den diffusa kartan.

Timrå IK är medicinen i mångas tillvaro, Timrå IK ger ortens hockeygymnasium ett gott rykte, Timrå IK ger många något att ty sig till. Timrå IK bjuder på smakprov av de klassiskt politiska parollerna vård, skola och omsorg.

Hockeylaget är viktigt för kommunen, men inte till vilket pris som helst.

Det måste finnas pengar över till det som verkligen är vård, skola och omsorg.

Det som verkligen måste finnas för alla i en kommun. För folket som faktiskt bor och betalar sin skatt där. Inte för dem som passerar Merlobäcken i söderfil när de åker hem, och ändå ställer enormt höga krav på det som i praktiken är grannkommunen i norr.

Kommunal kärnverksamhet kan aldrig vara att det ska finnas ett elitidrottslag.

Timrå kommun står faktiskt inte och faller med Timrå IK.

Däremot vore det fruktansvärt om kommunen föll på grund av Timrå IK.

Mer läsning

Annons