Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hockeyallsvenskan – en serie som kräver blod, svett och tårar

Annons

I veckan inleddes den 20:e omgången av Hockeyallsvenskan.

En serie vars profil de senaste åren har höjts rejält av stora tv-satsningar med initierade experter och en hurtig Niklas Jihde på skridskor.

Det var nästintill så att Elitserien kändes som en rätt tråkig produkt i jämförelse när jag såg reklam för Hockeyallsvenskan med snabba klipp, hård musik och konstant action.

I ärlighetens namn har jag inte följt årets upplaga – den hetaste på bra många år ur medelpadska ögon sett – så noga som jag hade ambitioner om innan.

Det jag dock har noterat är: Jäklar i mig vilken nagelbitare Hockeyallsvenskan är.

Alla kan slå alla och trots att vi är en bit in på säsongen känns det inte som att den satt sig riktigt. Vid det här laget brukar det vara ett glapp mellan de två-tre första lagen, och ännu ett till från mittenlagen och de sämsta.

När jag studerar tabellen, två dagar efter Sundsvalls hemmatorsk mot Mora med 2–0, är det nästan komiskt jämnt.

Visst har AIK och Västerås ett litet, litet grepp. Inte poängmässigt (det skiljer tio poäng mellan ettan AIK och Vita Hästen som placerar sig som åtta) men väl på hur många mål de gör – och hur få de släpper in. När poängen ligger såpass nära som de nu gör så är det åtminstone någon form av indikation.

Samtidigt var det inte mer än en vecka sedan som jumboplacerade Sundsvall dängde till Västerås med hela 5–1(!). Ett spel som hade gett sköna kronor till vinterns semesterresa om man var den spelande typen.

Vänder vi på skutan och räknar avståndet mellan Sundsvall och Vita hästen, skiljer det bara fem poäng. I teorin skulle såväl Timrå som Sundsvall bli placerade i den övre delen av tabellen med hjälp av andra resultat och två-tre segrar.

Mer än så handlar det inte om. I en lång serie skapas och bryts trender med jämna mellanrum. Jag tror dessutom att Sundsvall har minst en sådan positiv kvar – det gäller att hålla nollpoängarna till ett minimum.

För i den här serien betalar sig verkligen blod, svett och tårar. Att ta den där extra poängen vid förlängning eller straffar kommer visa sig vara avgörande när serien är färdigspelad. Ett lag som är vältränat och rustade, med en hyfsat stor trupp där man kan rotera lite, kommer skrapa ihop väldigt många extrapoäng.

Inför säsongen gillade jag Sundsvalls värvningar, men jag trodde inte att Månsson (9 poäng, 2+7) och "Chrippe" (13 poäng, 5+8) skulle leverera på det sätt de faktiskt har gjort. Trots åldern, och spel i betydligt högre och bättre serier, visar de på något vis att kärleken till hockeyn är så pass stor att det inte riktigt spelar någon roll att de tvingas till långa bussresor över halva riket.

Mer finns dessutom att ta av, Viktor Hertzberg (5 poäng, 1+4) såg ut att vara på väg mot en riktigt rolig säsong innan skador, än så länge, satt stopp för spel.

Timrå då?

För mig är de mer profillösa än Sundsvall, vilket är lite udda då de ändå får räknas som "storebror" i sammanhanget.

En del otur i kombination med dålig avslutningsförmåga (klart sämst i Hockeyallsvenskan) har lett till många onödiga poängtapp. De har ett kollektiv som ska räcka till att vara på den övre halva, nu gäller det att Roger Forsberg verkligen får alla delar att snurra samtidigt. Då ska det nog bli en rolig hockeyvinter det här också.

Och så återstår ju faktiskt tre derbyn ...

Mer läsning

Annons