Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plötsligt fick vi ”hoppet om hockeyn” tillbaka

Det var kvällen när hockeyn gav mig nytt hopp.
Det var också en kväll när man på nytt fick inse att idrott inte är allt.

Annons

"Hockey of hope" var temat för kvällen och Eon Arena fylldes i det ädlaste av alla tänkbara syften. För vad är viktigare än att försöka stoppa den där jävla cancern som drabbar så många? Inte minst våra barn.

Men de existentiella tankarna blåste bort när Timrå satte upp farten. Åtminstone fanns de inte där i de två första perioderna.

För då bjöds det på briljant hockey, välfyllda läktare och det där magiska trycket vi inte fått uppleva i plåt- och plywoodlådan på många, långa år.

Timrå startade mer extrem energi, hög press och då gick det som det gör ibland. Det tog tvärstopp. På dryga minuten förvandlade ett håglöst Malmö 0–0 till 0–2 och det så hoppfulla kändes plötsligt väldigt hopplöst.

Men Timrå IK har utfört mirakel den senaste månaden. På isen och vid sidan om. Liket lever, lirarna levererar.

Timrå IK är överlägsna tabelltvåan från Skåne. Vi fick uppleva röd och vit hockeydynamit igen. Vi fick se Pelle Hallin som när han var som bäst. Tiden stod stilla, vi var tillbaka i storhetstiden, vi var tillbaka till toppen. Fast med ett lokalproducerat lågbudgetlag med etthundra procent hjärta.

Det är många som har misströstat och tvivlat, men torsdag den 12:e februari 2015 fick vi hoppet om hockeyn tillbaka – även om allt stod helt stilla en stund. När en av de 5 680 åskådarna plötsligt sjönk ihop med akuta hjärtproblem.

När det där existentiella slog till igen. Mitt i ett andetag.

Idrott kan tyckas vara livsviktigt. Men liv är alltid viktigare.

Mer läsning

Annons