Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ytterligare en vår med konstgjord andning

Det är dags igen. För kval.
Och det är alla annat än en överraskning, för när Wildcats startade upp fanns inget annat i tankarna. Serien var en tröstlös transportsträcka, det var i kvalet laget skulle ha kvalitet.
På försäsongen var en handfull spelare med.
Och nu när det är dags för kval kallar man på hjälp från andra sidan Atlanten. Som vanligt.

Annons

Förra våren var det trion Furia, West och Frischmann som kom, sågs, segrade och lämnades på Arlanda på väg hem efter att kontraktet säkrats.

Den här våren består den konstgjorda andningen av den dynamiska duon Orlando och Doughtery.

Två amerikanskor som ska rädda vildkattornas existens inom elithockeyn. Och efter att ha sett dem mot HV71 tror jag att de kan ha kvaliteter som kan räcka.

Inte minst när Annie Svedin kommer tillbaka efter sin skada. Efter att ha stått upp för sitt lag under hela säsongen tvingas hon se kvalstarten från sidan. Surt som tusan, när det roliga till slut börjar.

Wildcats kan klara kvalet, men till vilken nytta och till vilken glädje?

För att Wildcats ska harva runt ytterligare en vinter för att räddas tack vare internationellt bistånd?

3–13, 0–11, 0–10, 1–11 och 0–9 är några dystra resultat från vintern.

Deprimerande och tröstlöst i en serie som är alldeles för ojämn. För inte är det någon långsiktig fest och utveckling för Linköping att dansa fram, ta 82 av 84 poäng med målskillnaden 142–28.

Riksserien utökas, men kommer det att bli bättre med ytterligare två lag?

Möjligtvis finns chansen för Sundsvall att ta några fler poäng. Men hur många kommer att kämpa sig genom sommaren när en likadan vinter lär vänta?

En lång resa mot kval. Ett kval där de amerikanska legosoldaterna kommer och får mest speltid och störst ansvar.

Det man ägnar sig åt konstgjord andning. Livsviktigt för stunden, förödande på sikt. Wildcats behöver något mer än amerikanskt bistånd.

Mer läsning

Annons