Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samuel Påhlsson om livet efter karriären: "Jag behöver något att sträva efter"

/

Tre tunga säsonger i Modo avslutade Samuel Påhlssons långa - och framgångsrika - karriär.
Sju månader efter sitt avsked från hockeyn har han sin analys klar över varför Modo sjunkit som en sten i tabellen sedan SM-guldet 2007.
– Problemet är att det byts för mycket spelare och ledare. Då måste man lära alla nya grejer hela tiden, säger han.

Annons

12 raka säsonger i världens bästa hockeyliga (om vi bortser från lockoutsäsongen 03/04) blev det för Samuel Påhlsson från Ånge. Han blev känd som en av ligans bästa defensiva centrar och fick kväll efter kväll stänga ner motståndarlagets bästa spelare. Inte kanske den sexigaste rollen, men en arbetsuppgift som Påhlsson trivdes med. Det var just hans anpassningsbarhet som gjorde honom till en viktig del i Anaheims Stanley Cup-vinnarlag 2007 och Sveriges OS-guldlag 2006.

Läs också: Förre Modokaptenen lägger av

När han, efter NHL-äventyret, beslutade sig för att komma hem till Örnsköldsvik igen var han kanske SHL:s hetaste värvning. Påhlsson blev Markus Näslunds diamant 2012, som skulle göra Modo till ett topplag. Tre år senare går det inte annat än att konstatera att inget blev som vare sig Påhlsson, Näslund eller Modo hade tänkt sig.

– Jag vet inte vad jag hoppades på när jag kom hem. Det var svårt att veta när man kom hem vad man skulle förvänta sig. Det var tufft. Jag blev skadad första säsongen, som försvann helt. Andra var okej och tredje var tuff rakt igenom. Visst hade jag hoppats och förväntat mig mer. Att vi varit högre upp och med i slutspelet mer.

Hur var känslan när du kom hem till Modo igen?

– Det var proffsigare än jag trodde. Det hade hänt extremt mycket sedan jag åkte och det var stora förändringar överallt. Det var mycket bättre än jag anade, hur allt sköttes runt omkring hockeyn.

I dag är Samuel Påhlsson hockeypensionär. Han har varit arbetslös sedan april vilket inneburit mycket tid för familjen och hockeymatcher på läktaren i Fjällräven Center.

En härlig känsla – även fast Samuel börjar bli lite rastlös.

Läs också: Påhlssons hockeykarriär i bilder

– Jag har inget jobb än. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra, utan nu funderar jag mest. Det gäller att hitta något som känns rätt, men just nu finns inget konkret. Inget yrke som lockar mer än något annat. Jag har aldrig varit ute i arbetslivet, jag har bara varit hockeyspelare. Jag har aldrig gjort något annat så jag får prova mig fram.

Vill du tillbaka till hockeyn?

– Nej, inte just nu. Jag letar hellre något jobb utanför hockeyn. Jag känner inte riktigt för att gå tillbaka till hockeyn, men möjligtvis blir det något längre fram.

Det är alltså inte aktuellt att joina Andreas Johansson och Fredrik Olausson i båset?

– (Skratt) Nej, så blir det nog inte.

Hur viktigt blir det att hitta något som du kan sysselsätta dig med?

– Jag måste hitta något. Jag kan inte bara gå runt och göra ingenting, då kommer det bli jobbigt. Jag behöver något att sträva efter, det behöver alla tror jag.

Att lägga skridskorna på hyllan och avsluta en karriär som varat i två decennier är inte det lättaste. Samuel Påhlsson känner ändå, ett halvår efter beslutet, att han gjorde rätt. Det sista bladet var skrivet, boken var klar.

Medan spelare som Jonathan Hedström tampats med livet efter hockeyn och upplevt stora och jobbiga problem har Samuel Påhlsson klarat övergången bättre. Samtidigt har en viss tomhet kommit krypande senaste tiden.

Läs också: Hedström om beskedet som förändrade hans liv: "Läkaren sa att jag kommer dö annars"

– Det har inte varit någon fara egentligen men samtidigt har jag inte varit borta från hockeyn så länge. Under sommaren kändes det mycket som under en NHL-säsong då man var ensam och körde själv. Då träffade man inga lagkompisar, det gjorde jag inte den här sommaren heller. Men klart det känns tomt nu när laget spelar och jag sitter på läktaren.

Är det en jobbig känsla?

– Ja. Det har inte varit någon riktigt fara hittills, men jag tror att det kommer komma mer och mer. Jag har känt av det mer på slutet, att jag saknar hockeyn.

336 matcher i Modotröjan står Samuel Påhlsson registrerad för, varav 131 spelades under de tre senaste säsonger. Tumultfyllda år som innehöll tränarbyten, bottenstrid och ett tungt, negativt kval.

Sista året i Modo var Påhlssons jobbigaste i karriären. Det är inget han hymlar med. Samtidigt var återkomsten till Modo en lärdom och han har bildat sig en klar uppfattning över vad som gått fel i klubben senaste åren.

– En sak är att det bytts mycket, tränare och spelare. Det har inte varit någon kontinuitet. De bästa klubbarna har det, de byter inte ut mycket spelare och har kvar nyckelspelare. Coacherna blir kvar länge också. Samtidigt blir det ofta så för lag som det går dåligt för att man byter tränare för att få en effekt, det behöver inte vara fel heller. Att få in en kontinuitet med spelare och ledare är väldigt svårt.

Hur tycker du att klubbandan var?

– Det var inget fel på den. Problemet är att det byts för mycket spelare och ledare. Man måste lära alla nya grejer hela tiden. Hur ska man spela, vilka delar man omklädningsrum med och så vidare. Samtidigt tror jag att alla spelare är så proffsiga att de gör allt för föreningen de spelar för.

Vad måste klubben göra för att bli framgångsrik igen?

– Hitta en stabilitet. Framför allt nu för att det ska bli lugnt, men även längre fram. De måste få ha kvar lite spelare och tränare så att det går att bygga något.

Mer läsning

Annons