Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Islamiska staten: det oemotsagda skräckkalifatet i Gazakonfliktens skugga

/
  • Abdirisak Waberis Facebookinlägg om

Annons

Världens rikaste terrororganisation Islamiska staten mördar, våldtar, stjäl från och fördriver oliktänkande i allt högre grad. Bara det senaste dygnet har 200 000 kristna assyrier/syrianer/kaldéer flytt den ockuperade Nineveslätten, enligt Internationella Assyriska Nyhetsbyrån. Samtidigt ser världen åt annat håll. Även i Sverige.

I ar-Raqqah, Islamiska statens huvudstad – oaktat de jure belägen i östra Syriska arabrepubliken – står ett parti tjock stadsmur kvar från det gamla Abbasidkalifatet, islams mest långlivade (750–1517). För att förstå Islamiska staten, vad den kämpar för och varför den stöds av så många sunniislamister, kan en historisk tillbakablick vara till hands.

Den 8 juni 632, samma dag som profeten Mohammed dog, utropades islams första kalifat. Första dagen i ämbetet beordrade profetens rättmätige efterträdare, nytillträdde kalif Abu Bakr, en omgruppering av islams vid tidpunkten runt 3 000 man starka armé för en lång marsch. Framför sig hade man en stor utmaning. Flera stammar i Arabien uppgavs beredda att försvara sin religionsfrihet med våld om så behövdes, samtidigt som nyvunna anhängare blev avfällingar och hotade islam i sin linda. Kalifens underordnade, befälhavare Usama ibn Zaid, avrådde från offensiven. Abu Bakr var dock fast besluten om att slutföra sina företrädares, den framlidne profeten Mohammeds oavslutade militära kampanj. Efter en månadslång turné återkom så styrkan till Medina, förstärkt finansiellt och moraliskt av framgångarna, inklusive tillfångatagna slavar, egendom, och nya allianser. Resten är historia.

Med detta ska sägas att Medinaförfattningen, underskriven av profeten Mohammed efter islams första konflikter med det omkringliggande samhället, garanterade kristna och andra minoriteter vissa rättigheter under islamisk auktoritet. Viss synkretism präglade världsåskådningens inledande utveckling. Religiösa minoriteter åtnjöt på sina håll bättre villkor under kalifen än under den bysantinske kejsaren, vars imperium vid tiden plågades av korruption och nepotism, samt överbeskattade undersåtarna på grund av krigsförlusterna. Något som ytterligare bidrog till hastigheten i den islamiska expansionen (661–750).

Det sista kalifatet, det Ottomanska, avskaffades inte förrän 1924 under Turkiets president och landsfader Mustafa Kemal Atatürks reformer. Sedan dess har inga seriösa, erkända anspråk gjorts på den allomfattande ledartiteln över världens alla sunnimuslimer, som alltså de senaste 90 åren av sin totalt 1400 år långa historia stått utan kalif – tills nu.

Var då detta tillstånd utan kalifat att betrakta som en historisk parantes eller ett stadie i en linjär utveckling? Vilket stöd åtnjuter den nuvarande Islamiska staten och dess självutnämnde kalif, inom och utom sina gränser?

Trovärdiga opinionsundersökningar på ockuperad mark är i dagsläget omöjligt. Nästan inga journalister finns på plats. Till skillnad från relativt säkra Israel och Gaza, vågar ingen arbetsgivare skicka korrespondenter till Islamiska statens områden.

I mediekanaler gör oavsett Islamiska staten gällande att lokala sunnimuslimska stamledare stöder deras "befrielse" från bland annat den proamerikanska Bagdadregimen och den shiamuslimskt dominerade al-Assadregimen i Syrien. Samtidigt intygas sympatier öppet även bland utvandrade sunnimuslimer via forum och grupper i sociala medier, inklusive i Sverige.

Det pågår en bred debatt. Skuldbeläggning av tredje person har man inget för. Från mer tongivande samhällsdebattörer, kunde man däremot förvänta sig avståndstagande.

Exempelvis riksdagsledamot Abdirisak Waberi (M), som tidigare varit verksam som hemspråkslärare i Sundsvall, är Sveriges kanske mest inflytelserika muslimska företrädare och opinionsbildare. Han är bland annat rådsordförande i Islamiska förbundet i Sverige och ordförande i Muslimskt Politiskt Forum, samt vice ordförande för Federationen för Islamiska Organisationer i Europa, med kopplingar till islamistiska Muslimska brödraskapet (DN Debatt 18/4, 2013), Han har tidigare gjort sig kontroversiell såsom förespråkare av sharialagar i Sverige (Aftonbladet 19/4, 2013).

Waberi är flitig kritiker av Israel på sin blogg och i sociala medier, varav flera gånger under det senaste året med ordval som "terrorstat" – utan att nämna Hamas, Muslimska brödraskapets avdelning i Gaza. Huruvida det är lämpligt för en moderat suppleant i riksdagens försvarsutskott att upprepat kalla Israel för "terrorstat", samt om detta är inom ramen för statsminister Fredrik Reinfeldts och Nya Moderaternas aktuella syn, kan man undra. Vad gäller benämning av eller avståndstagande från andra stater – exempelvis vad som sker i Irak och Syrien – tycks i vilket fall Waberis angelägenhet i jämförelse vara betydligare svalare. Rentav obefintlig, att döma av hans inlägg.

Islam genomlider just nu en sedan länge oöverträffad smutskastning under bland annat Islamiska statens terrorvälde. Ett tydligare avståndstagande från sunnimuslimska företrädare i Mellanöstern såväl som annorstädes, är ingen orimlig efterfrågan. Inte minst i Sveriges riksdag.

Annons