Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: 1177-skandalen är en påminnelse om att långt ifrån allt lämpar sig för nätet

För snart sex år sedan föreslog Vallagskommittén att Sverige skulle införa e-röstning. Det var en parlamentariskt tillsatt utredning och enighet var närmast total. Enbart miljöpartisten i kommittén var emot.

Alla övriga ledamöter var entusiastiska över möjligheterna till ökat valdeltagande, mer tillgänglighet för funktionshindrade och allmän ysterhet över det moderna i allting som började med e-.

Vid den här tiden arbetade jag på en annan utredning, Digitaliseringskommissionen, och vår uppgift var att hjälpa regeringen till bästa möjliga it- och digitaliseringspolitik. Vi fick i uppdrag att skriva ett remissvar om e-röstningen, och jag måste medge att vi tyvärr sågade det jäms med fotknölarna.

För att ett val ska anses fritt och säkert brukar man sätta upp några kriterier. Det ska finnas valhemlighet, säkerhet, tillit till systemet, och om något misstänks ha gått fel ska rösterna gå att räkna om. Med e-röstning kan man inte uppnå det här, det går inte tekniskt. Lägg till att alla e-röstningssystem hittills varit patetiskt enkla att knäcka för den som vill, och att den stora osäkerheten kring hur det fungerar riskerar hela den demokratiska legitimiteten.

Jag vet inte om jag någonsin har gjort något lika viktigt under hela mitt yrkesliv som den där sågningen. För kritiken, från både oss och andra, fick faktiskt politikerna på andra tankar. Vi slapp e-röstning, och den som följt med det allra minsta i turerna de senaste åren kring hoten från utländsk påverkan på västerländska val kan bara dra en lättnadens suck.

På senare tid har jag tänkt på det här igen, när det nu visat sig att nästan tre miljoner samtal till Vårdguiden 1177 legat lagrade öppet på en server som alla med internetuppkoppling kunnat komma åt. Många av samtalsfilerna har dessutom döpts efter inringarens telefonnummer. Vem som helst har enkelt kunnat identifiera människors sjukdomsbekymmer, må det gälla psykisk ohälsa, oönskade graviditeter eller könssjukdomar.

Det här är ett säkerhets- och integritetsintrång av groteska proportioner. Vad skandalen framförallt visar är dock en kompetensbrist av lika vansinnigt omfång, och det påverkar mer än bara det enskilda fallet.

Vad kan egentligen politiker på lokal och regional nivå om it-säkerhet när de gör upphandlingar? Vet de ens vad de måste kräva av leverantörer för att inte hamna i 1177-läge? Vad har tjänstemännen för kompetens att följa upp att allt går rätt till?

Det finns säkerligen it-säkerhetskunniga personer i både kommuner och myndigheter, men som it-eländet på Transportstyrelsen 2017 visat är det emellanåt lätt för ledningar att strunta i dem.

Vi bör gå vidare med digitaliseringen av offentlig sektor, det finns stora effektivitetsvinster att göra. Men om det inte ska kantas av den här sortens haverier krävs att många fler också lär sig mycket mer om vad man bör, och inte bör, göra.

Allt bör inte bli digitalt. Som röstning, till exempel.

LÄS ÄVEN:

Ledare: Integritetsskandal att dalfolkets samtal till Vårdguiden 1177 har legat oskyddade på nätet

Fler krönikor av Isobel Hadley-Kamptz