Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Hur länge ska vi se på medan vår gemensamma järnväg förfaller?

Dagen före midsommarafton hände det igen. En kabel brann och tusentals människor på väg till midsommarfiranden runt om i Sverige strandsattes på Stockholms centralstation eller, ännu värre, på låsta tåg som inte kunde åka vidare. Först på midsommaraftons morgon började fjärrtågen rulla igen.

Just detta var en specialsituation men som tågresenär är man vid det här laget luttrad. Är det inte nedrivna ledningar så är det signalfel, spårfel, tågsätesfel, snö på spåren, löv på spåren, sol på spåren eller någon av de många andra specifika situationer som de senaste decennierna gjort tågtrafiken i Sverige alltmer osäker.

Från och med i vintras sänktes hastigheten på X2000 så att en resa mellan Stockholm och Malmö numera enligt tidtabell tar 31 minuter längre än tidigare. Detta för att spårkvaliteten på södra och västra stambanan är så dålig att man inte längre kan hålla högre hastighet. Det är åtminstone ärligt, tidigare var tågen mest bara försenade.

Tågtätheten på befintliga spår är i nästan hela landet också så hög att minsta försening eller fel omedelbart fortplantar sig, det finns inga marginaler. Nedrustningen av järnvägsnätet har pågått i decennier, under regeringar till både vänster och höger, och tycks smärtsamt omöjlig att avbryta. Regeringen föreslog visserligen förra året en ökning av järnvägsunderhållet, men först 2019, och även om pengarna kan tyckas stora är de ingenting jämfört med det upparbetade underskottet.

I de pågående diskussionerna om snabbtåg tycks det också svårt att få fram pengar, och få politiker vågar ens föreslå det rimliga att staten borde låna till dagens extremt låga räntor för att göra dessa nödvändiga investeringar i infrastrukturen för framtiden.

Under tiden fortsätter tågförseningarna och dagens snabbtåg tuffar i bästa fall på i sin nu sänkta hastighet. Den som har viktiga tider att passa vågar inte ta tåget, man vet ju inte när man kommer fram.

Transporter står samtidigt för en tredjedel av Sveriges samlade koldioxidutsläpp och alla vet att resor måste styras om från flyg och bil till tåg för att vi ska kunna klara klimatet. Få saker i Sverige har varit lika illa för klimatet som just denna breda politiska insats att helt förstöra förtroendet för järnvägen.

Det handlar om pengar förstås, liksom om den långsiktighet som krävs för att förstå sig på infrastruktur. Att dra ner på spårunderhåll var i många år en enkel besparing vars effekter blev synliga först långt senare. På motsvarande sätt är det i dag förtvivlat svårt att orka satsa så mycket som krävs för att vi ska kunna åka tåg också om 20, om 50 år.

I politikens kvartalsekonomi vinns inga val på att säkra bra transporter för våra barn och barnbarn. Inte bara har de inte rösträtt, de är ännu inte ens födda.