Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag är på toppen av min förmåga och redo för 2016

Annons

Nytt år. Jag blir 53. Jag skall möjligen känna något inför det, men det förmår jag inte. Jag är på toppen av min förmåga, både i yrkeslivet och i kärleken.

Det är något som sakta faller av vid 40. Som man inte känner skymten av vid 50. Något som klämt runt halsen, hjärtat. Något som stoppat tanken, handlingar.

Några menar att det är ett nytt slags mod som kommer med åren. Jag vet inte det. Kanske är det en hänsynslöshet i ordets rätta bemärkelse. Jag tror det.

Det där ursäktandet, av både sig själv och andra, det avtar absolut med åren.

Det är en väldigt konstig idé, att ursäkta sin existens, men jante gör att det är lätt att samsas med den. Som artist är det skönt att då och då inta en scen. Att slippa be om ursäkt. På scenen är villkoren så tydliga. Allt ljus på mig. Då bör jag inte backa. Visst tog det sin tid att bli bekväm där, inte bara rutin göder ett artist-ego, åren gör verkligen sitt till.

Privat har jag aldrig haft något behov av att stå i centrum. Har hamnat där ändå, då och då, pga min personlighet. Har dock alltid varit väldigt obekväm bland kolleger som man inte kan fråga om klockan utan att få höra en anekdot. Hur obekväma de är i kändisskapet, hur jobbigt det är med journalister. Att signera skivor efter en konsert.

Jag känner mig inte hemma i detta gnäll. Jag älskar allt som har med mitt jobb att göra. Särskilt publiken. Och de är ju där, framför tv-apparaterna, bakom tidningen. I konsertlokalerna.

– De försörjer dig ju, vill jag skrika. Men. Det är en pose många förser sig med.

De kanske tänker att de är coola. Jag är i så fall väldigt ocool. Jag älskart nämligen. Allt som har med mitt jobb att göra.

Det har också kommit med tiden, skall sägas. Jag har alltid tyckt om mitt arbete, men nu är kärleken vidare. Djupare. Med åren, dessa underbara, har jag insett hur knasigt detta är, att jag har förtroendet att spela land och rike runt. Det är ingen självklarhet.

Varje gång min manager mejlar om jobb tjoar jag högt av glädje. Sedan stillar jag mig och fylls av tacksamhet.

Den spontana glädjen följt av eftertänksamheten.

Det blir inte svårare. Jag blir inte mer och mer nervös. Det blir bara lättare. Jag är trygg.

I hänsynslösheten? Möjligen.

Jag tror man blir bäst så. När man inte krumbuktar sig för att vara, utan är i musikens alldeles egna krumbukt.

I alla toner och ord. Tillsammans med publiken.

53 år. Betyder att jag uppträtt i 40 år. Varit riksspelman i 37 år. Farit världen runt.

Hej 2016. Jag är redo.

Åsa Jinder