Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag behöver inte förklara hur jag uppfostrar mitt barn – vi unga föräldrar gör det lika bra

 
Gästkrönikören
Visa alla artiklar

Fredagen den 19 juli 2013 åkte jag in till Sundsvalls sjukhus för att den där lilla krabaten i magen skulle ut. Jag var endast 19 år, nervös som få och uppfylld av en förhoppning om att vi snart skulle bli bekanta – jag och ''hon den där i magen''.

Att bli gravid endast 19 år gammal i vårt samhälle har många gånger inneburit att jag känt att jag behövt hävda mig, och att jag har något att bevisa för andra. Under graviditeten fick jag utstå en hel del, både från okända och bekanta, mycket på grund av min ringa ålder.

Det värsta jag fick utstå var nog att en bekant sa ''det är bara en tidsfråga innan socialtjänsten hämtar den där ungen''. Denna donna var i min egen ålder och intelligenskvoten var nog inte skyhög ...

Efter graviditeten när mitt lilla älskade frö var ute så kom blickarna på stan. När jag gick omkring med min barnvagn, stolt som en tupp och med den vackraste skapelse jag beskådat framför mig, la jag ofta märke till att folk sneglade, höjde frågande på sina bryn och skakade lite på huvudet samtidigt som vi fick ögonkontakt.

En dag gick tant Agda 50+ och hennes väninna snett framför mig, mitt på öppna torget, och börjar diskutera hur sunt det är att allt fler unga ska uppfostra barn när de (läs jag) själva inte vet ett uns om livet.

Till er vill jag nu så här fyra år senare säga att det har gått väldigt bra, tack! Min dotter vet väldigt mycket om sunt förnuft och allmänt hyfs, trots sin unga ålder.

Hon vet vikten av att säga tack, att mobbning är allt annat än okej, hon vet att om man inte lyssnar så kommer det att bli konsekvenser, men framför allt vet hon att det finns ingenting i världen hennes föräldrar inte skulle göra för hennes trygghet och säkerhet. Varje dag får hon höra hur älskad hon är och hur otroligt tacksamma vi är att vi fick just henne att älska och uppfostra. Jag vet också, det tog dock tid för mig att ta mig hit, att jag har ingenting jag behöver bevisa för någon annan än henne.

Jag behöver inte förklara mig varför jag väljer att uppfostra mitt barn efter mina regler. Jag behöver heller inte hävda mig för någon för att visa att jag gör ett förbaskat bra jobb som förälder. Jag vet mina styrkor och även mina svagheter.

Så en tumme upp till alla er unga föräldrar som axlar allt lika bra som alla medelålders människor.

Fy fasen vad vi är bra!

Ronja Edlund

Gästkrönikören: Ronja Edlund

Ålder: 24 år

Sysselsättning: Jobbar åt Sundsvalls kommun i hemtjänsten.

Bor: Sundsvall

Vill också skriva en gästkrönika?

Gör så här:

Skicka en krönika på 2 500 tecken samt en bild på dig själv med en neutral bakgrund till aos@st.nu. Skriv även ditt namn, kontaktuppgifter, ålder och sysselsättning.