Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag kan inte längre vara tyst

Annons

Jag har länge tänkt skriva några rader men bitit ihop och tänkt att det löser sig och blir bättre, men när jag gång på gång förvånas över hur de bland mina nära blivit hanterade inom vården kan jag inte stå kvar och bara vara tyst. Jag är väl medveten om att det varit turbulent inom Sundsvalls sjukhus på många sätt de senaste åren, och jag har själv arbetat där under några år…där jag trivdes mycket bra och själv inte fått erfara några personliga större problem under den tiden, ska dock poängteras. Med det vill jag också framföra att det absolut finns personer som hamnat på rätt plats där – detta är inte riktat till dem som känner igen sig där.

Däremot har jag under de senaste åren också fått erfara det motsatta, och några av dessa händelser är:

En aktiv idrottskille i skolåldern, som utretts för migrän för ett år sedan, men inget har ännu hänt och följts upp. En nära vän som genomgått lång utredning av besvär jag inte vill gå in på, men där man gjort ingrepp som förorsakat besvär i onödan samt lång hantering med smärta och andra effekter, som faktiskt också varit… i onödan, för att sedan meddela att en specialist på annat sjukhus måste ta vid.

Så, har mina egna kära föräldrar också fått känna på detta:

Min pappa drabbades av en hjärtinfarkt för drygt 3 år sedan, som blev dramatisk. Efter fantastisk insats & vård i Umeå med by-pass-operation och ny hjärtklaff kom han efter en kort tid tillbaka till Sundsvall. Han skulle sedan bli kallad till ett återbesök inom ett år, vilket inte skedde, utan har själv fått ringa och ifrågasatt - vilket år då? ? Jag vet dessutom fler som råkat ut för liknande.

Min mamma har nu under ett drygt halvår (med snigelfart) utretts för blodcirkulations/ kärlbekymmer i en tå, vilket kanske inte låter så allvarligt … och hur allvarligt det är vet inte jag heller. Däremot tycker jag inte det är något litet problem då hon har ständig smärta, sveda osv. samt bekymmer runtomkring med sår etc. som följd. Hon har alltid haft ganska litet sömnbehov men att inte få sova mer än ett par timmar i följd per natt under ett halvår kan nog nästan vem som helst förstå hur man mår. Eller inte? Med tanke på en oförståelse på några håll då hon/vi under detta år besökt vårdcentral. akuten, röntgen och hon fortfarande inte fått svar på åtgärd undrar man vad som händer? Hon fick helt plötsligt nyligen en dag kallelse till u-ljud av tån, men inte fått någon kontakt innan som förklarade varför och vad som är på väg att ske/ ev. kommer kunna hända och vad man kanske kommer göra. Utöver det känslomässiga/mentala hur detta påverkar, framför allt min mamma i det hon nu går genom, finns ju andra delar som ska noteras….jag vet inte hur många turer vi gjort till Apotek, hälsokost och liknande för inköp av plåster, kompresser, salvor, sulor och skor (hon kan inte ha en riktig sko på denna fot utan att det klämmer) och mycket mer…

Det finns kanske de som har synpunkter på varför vissa besvär förorsakats, men just nu anser jag att det inte hör hit då jag tycker att detta är brister av hanteringen som inte är ok av vad man kan förvänta sig.

Vi har själva på egen hand kontaktat läkare vi är bekanta med för att få lite svar på funderingar, och de ska ha en stor eloge, men är det så det ska gå till? Det ligger ju mycket i att man ska orka vara frisk för att vara sjuk och göra sin röst hörd. När man inte mår bra kanske man inte alltid orkar det, och där känner förhoppningsvis fler igen sig?

Avslutningsvis nämnde jag att jag själv inte haft så många egna dåliga erfarenheter, men nämnas kan ändå att jag för ett antal år sedan genomgick utredning för ofrivillig barnlöshet, och då reagerade jag över att det verkligen inte kändes särskilt märkligt att ha genomgått 6 missfall på ett par år, vilket jag senare fick veta inte är så vanligt. Det är påfrestande både fysiskt och mentalt, men mitt i allt detta blev jag ändå stark och fick på egen begäran kontakt med en överläkare på kvinnokliniken för att ha en dialog om situationen och ev. åtgärder.

Jag inser att det kan bli fel beslut osv. inom vården och att det finns skäl som jag inte känner till när det gäller allt som skett, men i mina ögon är hanteringen ändå på många sätt oacceptabel och jag är både ledsen och besviken över detta. Jag känner mig något maktlös men detta är ett steg i att reagera!

Anne Söderberg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel