Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag tror inte på ett ljus som exkluderar mörker" – Bob Hansson återvänder till poesin

Efter tio års uppehåll har Bob Hansson återvänt till poesin. I sina nya dikter skildrar han en samtid där mörker, svek och smärta tar plats – men energin, skaparglädjen och hoppet finns kvar.

Annons

Redan när Bob Hansson beslutade sig för att sluta skriva lyrik bestämde han sig för att han skulle återkomma längre fram. Nu är han där. Men det vara inte bara tiden som fick honom att börja på en ny diktsamling. Världen efterfrågade poeten Bob Hansson och han blev inbjuden till poesiarrangemang i bland annat Mexiko, Kina, Marocko och Göteborg.

– Plötsligt var jag poet igen. Jag började skriva jättemycket dikt. Så trodde jag att jag hade en diktsamling att skicka till förlaget, men då vände det. En helt annan röst vällde fram och jag upptäckte att de dikter jag hade skrivit var fejk.

Han lade de färdiga dikterna åt sidan och började skriva nya. Dikterna flödade ur honom, flera om dagen.

– Efter några års stumhet fylldes jag av en blick som gav allt jag såg och upplevde en mening. Jag kände en kärlek till mig själv och livet som jag inte känt på länge. Precis allt blev till en dikt!

Trots den glädje Bob Hansson kände när han skrev är "Och grannsämjan är en långsam bödel" mörkare och mer fylld av smärta än hans tidigare alster. Den karaktäristiska Bob Hansson-energin, där orden kommer sprutande mot läsaren och tränger sig på, finns där – men också rädsla, stress, människor som har ont, känner sig uppgivna och vänder sig bort. I diktsamlingen finns flyktingar, uppgivna läkare, gränser som stänger ute, kärlek, svek och sorg.

– Det här är egentligen dåligt för mitt varumärke. Är det något världen behöver så är det gammal härlig, naiv Bob Hansson-glädje. Men det var inte det som kom. Det var som att samtiden skrev dikterna. Det behövs dur i den här världen, men den här boken är moll.

När Bob Hansson lade diktandet åt sidan kände han sig klar med det, han hade överträffat sina mål och ville göra något nytt. Han ville också lämna det "finkulturella träsket" där han aldrig känt sig hemma och de förväntningar som fanns på honom. Han kände sig hämmad av figuren Bob Hansson som skapats både av honom själv och av andra människors föreställningar om honom.

Fyra romaner blev det innan poesin kallade tillbaka honom. Romanskrivandet upplevde han som ett "vuxenjobb" där han visste vad som skulle hända och bara behövde skriva ned det. n.

– Att skriva romaner var roligt men det var också som en bortamatch. Nu har jag kommit tillbaka till de delar av mig själv där allt började.

Poesins roll är viktigare i dag än någonsin, tror Bob Hansson. I en sociala medier-kultur där intellektet snuttifieras och snabba klick premieras är poesin en motvikt, en motkraft till det svartvita och lata tänkandet. Lyriken är ett långsamt skeende där paradoxer får plats, där flera åsikter ryms samtidigt – en acceptans mot världen och sig själv. På diktsamlingens försättsblad står det: "Följande text bör inte läsas på någon skärm". Och Bob Hansson menar det.

– Skärmen tillhör den sfär av överstimuli som gör att vi missar, agerar i reaktion. Jag vill inte att du ska läsa de här dikterna ett klick bort från karusellen. Dikt ska inte läsas som en grej i flödet.