Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag vill använda min kunskap och erfarenhet"

En bit ut på Norra Djurgården i Stockholm bor Agneta Ekmanner med sin man i ett vackert hus från 1800-talets början.
- Vi är på den borgerliga sidan nu, säger skådespelaren som i sin ungdom bland annat var med om kårhusockupationen 1968.

Annons

Vi sitter ner i ett av de stora men sparsamt möblerade rummen. Den låga decembersolen strömmar in genom de spröjsade rutorna. Agneta Ekmanner bjuder på te i stora vita koppar och huset liksom avger en slags mjuk tystnad.

Agneta berättar att hon först började plugga statsvetenskap och historia i Lund, men ganska snart rycktes med i teatern, där hon blev fast. Sedan har åren runnit iväg

Fortfarande betyder jobbet mycket. Egentligen gick Agneta i pension för nästan tio år sedan. Men till skillnad från dem som längtat och sett fram mot den dagen, blev Agneta nedstämd. Plötsligt var hon, vid 60 års ålder, för gammal för yrket som också varit en stor del av hennes liv.

– Jag blev oroad i själen. Allt blev tråkigt. Till slut var jag tvungen att själv ta tag i det, för jag ville inte tappa taget om min teaterkärlek.

Helt lätt var det inte, men till slut började rollerbjudandena rulla in igen.

Till våren ska hon göra Joan Didions självbiografiska monolog Ett år av magiskt tänkande på Göteborgs stadsteater. Historien handlar om tiden efter att författaren både förlorat sin man, som hon levt med i över 40 år, och sin dotter.

Rollen tycks vara som gjuten för Agneta. Precis som Joan Didion är hon politiskt engagerad, dessutom delar de en slags styrka som inte visas i den tunna kroppen utan snarare i den fasta blicken.

– Det hon går igenom är fruktansvärt, ändå är hon tvungen att hantera det på något sätt. Hon tar striden. Och där, i det svåraste finns också det viktigaste, säger Agneta.

Repetitionerna har ännu inte börjat, och Agneta gruvar sig en aning för hur det ska gå. Nervositeten är densamma som tidigare och kan kanske mest liknas vid prestationsångest. Samtidigt har hon så mycket erfarenhet i bagaget som hon kan luta sig mot.

- Jag har en större kunskap nu än när jag var ung, och den vill jag använda. Det finns så många kunniga och duktiga människor som ställs utanför trots att de inte vill det. Den borde samhället ta vara på.

Enligt Agneta är teatern betydligt bättre än filmindustrin på att spegla hela samhället, och använder både yngre och äldre skådespelare.

- Det finns en otrolig åldersfixering i svensk filmindustri. I USA har de Meryl Streep, och Katherine Hepburn filmade för fullt fastän hon var 80 år, men i vårt samhälle tar man inte till vara på de äldres erfarenheter.

- Jag är inte så intresserad av att anklaga, men man kan ju undra hur de tänker.

Mer om

Agneta Ekmanner

Fyller: 70 år den 4 december 2008.

Bor: På Djurgården i Stockholm

Familj: Maken Jonas Cornell, två barn och ett bonusbarn. Barnbarnet Stella, 5 år.

Aktuell: Med utgivningen av ljudboksboxen Klassiska kvinnor. Totalt ingår sex böcker och Agneta Ekmanner läser Virginia Woolfs Mrs Dalloway. I vår spelar hon huvudrollen i Joan Didions självbiografiska teatermonolog Ett år av magiskt tänkande.

Karriär i korthet: Läste statskunskap och historia vid Lunds universitet. Jobbade en kort tid som fotomodell. Gick Malmö teaterhögskola 1965-68. Gjorde 1967 filmen Puss & Kram som bidrog till ändrade censurregler i England. Anställd vid Stadsteatern i 20 år. Lockades sedan över till Dramaten av Ingmar Bergman vid uppsättningen av Markisinnan de Sade 1989. Har därefter fortsatt att arbeta både för Stadsteatern, Judiska teatern och Dramaten. Har medverkat i ett flertal tv-serier och filmer. Bland annat Vilgot Sjömans Garaget och Suzanne Ostens Bröderna Mozart.

Så firar jag födelsedagen: "Jag ska fira med mina närmaste tjejkompisar. Vi har inte haft möjlighet att ses på en tid och det ska bli så roligt att träffas igen."

Om att fylla 70: "Varenda människa reagerar för att 70 är gammalt, det tyckte i alla fall jag när jag var yngre, men det är först vid den här åldern vi börjar bli fria från alla måsten."

Saker jag ångrar: "Jag kan tycka att jag varit alldeles för självupptagen. Det jag har gjort och arbetet med har varit det viktigaste. Men jag har förstått att det är människorna i mitt liv som är det viktigaste."

En speciell filmupplevelse: "Den japanske regissören Ozus mästerverk Tokyo story (på svenska Föräldrarna) är vad jag genast kommer att tänka på, med den stillsamma, melankoliska skildringen av det äldre, äkta paret..."