Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jakten på den perfekta julgranen

Annons

I vår familj har vi ägnat stor möda åt granletandet. Jag minns att vi började tidigt långt innan snön kom. Ut på min farbrors ägor, hela familjen i de sörmländska skogarna, beväpnade med något slags märkband.

Kruxet var bara att min käre far drogs till de mindre vackra granarna. Handen på hjärtat så siktade han in sig på de riktigt fula. De med krokiga stammar, de icke-symmetriska med avsaknad av någon gren här och där.

Varför? Jo, för det var slöseri att ta en fin gran, de kunde ju växa upp och bli stora och ståtliga och pryda skogen under många år. (Eller huggas ner av någon annan som verkligen ville ha en fin gran – men så långt gick inte resonemanget.)

Så jul ut och jul in, har vi vridit och vänt på våra granar för att få de kalare sidorna in mot hörnet. Mantrat "det kommer inte synas med ljus och lite pynt på" har etsat sig fast.

När jag i vuxen ålder styr över min egen julgran har jag hemfallit åt att betala dyra pengar för Kalle Anka-granar. Mörka, täta med tjocka barr. Dessutom samlar jag på julgranspynt. Min topplista består av Arne Weise i en ram av kristyr, en blommig folkabuss inköpt på resa i Italien samt ett flygande får med änglavingar.

Fast det är klart, dessa granar barrar ju de med – hur mycket jag än önskade att de stod sig i flera veckor.

I år ska vi inte ha någon gran eftersom vi reser till Eskilstuna över julen. Häromdagen ringde jag till min pappa för att beställa en bordsgran som de ska ta med upp till lucia.

Jag kan ge mig tusan på att även om den bara är en halvmeter kommer den antingen vara krokig eller ojämn. Och vad som möter mig när jag kliver in i föräldrahemmet vet jag ju redan.

Men det är klart ... med ljus och lite pynt på så blir det rätt fint ändå.

Birgitta Ulming Strand

nyhetschef som samlar på julgranskulor och firar en intensiv släktjul i gnällbältet.

Annons