Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inför älgjakten: Favoriten bland jakttornen – tre jägare berättar sina historier

Vi bad tre älgjägare välja sitt favoritjakttorn och berätta historien kring tornet. Berättarna jagar i Härjedalen och Jämtland.

Annons

”Jag heter Caroline Starlander och jag har skjutit många älgar när jag suttit i min sovsäck. Jag är så frusen av mig så termovantarna finns alltid med i ryggsäcken. Andra saker jag har med mig på jakt är kniv, inplastad toarulle, plånboken med jaktkort och vapenlicens, hundgodis, kikare, boken ”Fåglar i färg”, min finaste väl indruckna träkåsa och papper och penna. Jag är ingen person som går på meditation men älgjaktsveckan är för mig veckan för att sitta stilla, ensam och tyst och det är bara jag och mina tankar. Det är ju ganska kontemplativt att sitta i skogen. Då går jag igenom släkt, alla anställda, frågor jag jobbar med på jobbet eller privat, det är därför jag har med penna och papper. Kanske skriver jag en sång till en fest, jag har diktat mycket på pass. Vi har ingen kommunikationsradio utan vi använder mobilerna under vår jakt och då skriver vi sms med limerickar till varandra. En gång skrev jag den här till hunden: "I Landsom bor en prinsessa, som gillar att älgarna stressa. Skäll snälla Alva! Vi vill avlossa vår salva, så vi slipper att sitta och messa"

Det värsta med jakten är morgonen, jag hatar att stiga upp tidigt på morgonen. Det här jakttornet blev nersågat för några år sedan, totalt förstördes tre av våra torn men vi har byggt upp alla igen. Jag har valt det tråkigaste jakttornet visuellt men det är den bästa övergången. Jag har skjutit tre tjurar, två kalvar och en ko från det här jakttornet, men det är klart att jag sett många fler älgar men inte kunnat skjuta. Jag har dessutom sett två lodjur här. Björnspillning har jag sett där vi fikade och den platsen har jag inte återvänt till.

Saker jag mer sitter och tänker på under passen är konsten att suga i sig en morot. För hur gör man för att äta en morot utan att det hörs? Man gör det försiktigt, och när den gröna stumpen är kvar kastar man iväg den och tänker: hur mycket ljud gjorde jag nu?”

Läs också: Nätverk lockar allt fler kvinnliga jägare: "Skapar en god självkänsla"

I en skog vid Dille sitter Caroline Starlander. Hon tog sin jägarexamen 1990 och har skjutit 17 älgar. Hennes man är jaktledare och deras fyra barn har alla intresse av jakt, någon jagar redan medan andra håller på med jägarexamen. Hon tycker att bullar smakar bäst på pass och skogen ger henne lugn och ro.

Bitte Qvarngård med hennes Norrbottenspets Frost. Hon jagar i sin skog i västra Jämtland och bor i en jaktkoja under jakten.

”Jag heter Bitte Qvarngård och det här är min skog. Det här är Bittepasset och älgtornet restes under mitt första år som jägare. Det är sex år sedan nu. Min pappa har också ett pass som är uppkallat efter honom. Han dog i den här skogen, han fick en hjärtattack under älgjakten. Jag har alltid varit pappas flicka, vi har varit på många fisketurer tillsammans. Jag är lik honom. Vi pratade mycket om att jag skulle ta jägarexamen så att vi kunde jaga tillsammans, vi trodde vi hade hela livet på oss.

Nu har hans jaktkompisar blivit mina kompisar. Jag tog jägarexamen efter att pappa dog och nu jagar jag alltid i hans jaktskjorta och Helly Hansen jacka. För mig är jakten väldigt känslomässigt, en sorg bearbetning men också avkoppling. Den här skogen är så mycket mitt ursprung, det är mycket morfar och pappa jag känner här.

Här sköt jag min första älg och här har jag sett björn, den kom i ett perfekt skjutläge för mig men jag tänkte att ”jag har inte ens skjutit en kråka eller en ekorre, jag kan inte börja med att skjuta en björn”. Steget att bli jägare var för mig kanske större än för de flesta, från att ha varit vegetarian i många år till att nu jaga och stycka.

Mitt mellannamn är nog ”kan själv” och jag är en udda fågel i skogen, jag är stockholmska, vänsterhänt och bär klänning på jakt. Även i yrkeslivet så måste man som kvinna ofta inte bara vara bra, utan ännu bättre. Det här är definitivt en av de mer manliga terrängerna men skjuter jag bra, hänger upp och flår i skogen, att jag faktiskt levererar, då känner jag att jag möts av respekt.

Det här är det enda ställe där jag känner mig helt hemma. Jag är inte här lika ofta som jag skulle vilja, men mentalt är jag här ofta. Vad som får mig att funka i vardagen är att jag på riktigt kan koppla av här. Min historia och framtid finns här, det känns tryggt.”

Alf Östberg jagar i Hede och har en fantastisk utsikt från passet med Sonfjället i bakgrunden. Hunden Ronja är alltid med Alf och bössan Bettan som han har haft sedan 1962. – Många ska ha nytt hela tiden, men inte jag, säger han.

”Jag heter Alf Östberg och jag jagar nu på mitt 49:e år. Du kan skriva att jag har blivit riven av björn så blir det lite mer spännande med de stora plåstren på huvudet. Egentligen är det bara några födelsemärken som tagits bort.

Vi har bara ett älgtorn men det håller på ramla ihop så ingen vågar klättra upp i det längre. Man använder ju torn för att få bättre sikt och för att slippa vittringen men vi har så gles skog och vi eldar bort vittringen, så vi behöver inga torn.

Vi är ett perfekt stort jaktlag med 6 man, tonen är rå men hjärtlös. Vi är det jaktlag som äter mest för vi börjar dagen med fläskgröt som jag lagar. Jag skär fläsk och fräser det och häller sedan på vatten och vetemjöl och kokar tills det blir gröt. Det klarar man sig länge på. Sedan äter vi lunch och middag tillsammans, i år tänkte jag bjuda på porterstek. På passet har jag med mig kaffe och jag gör aldrig en färdig macka utan jag har riktigt bondsmör i en gammeldags smörask som min far har haft. Vi flyttar ut till jaktkojan under jakten, där batteri för belysning är enda lyxen. Det sociala umgänget är en del av jakten och grannlagen kommer och hälsar på. Vi har en väldigt öppen kommunikation med omvärlden kan man säga. Jag vet inte hur många älgar jag har skjutit totalt, men förra året sköt jag ingen så jag har en att fodra i år.

Det här kallar vi Ullispasset som är döpt efter min dotter. Hon satt på passet här i närheten men hon gick hit istället för det var finare utsikt här. Inte bara det, mycket mer älg också. Så hon var förståndig hon.

Mitt bästa pass är en bit bort bara och där fick jag en höst se fyra björnar, en hona med tre ungar och sedan fick jag se två hanar som gick i andra ändan av myren. Det var alltså sex björnar på en och samma gång. Jag var bara 100 meter från dom. Björnarna gick och betade gräs på myren, de gör det när det är dåliga bärår. På nio dagar den hösten såg jag 13 björnar. Tänk om jag hade haft kameran när honan med ungarna stod på bakbenen och slog mot hunden, och när ungarna kom fram och gjorde exakt samma sak. Herregud vilken bild!

När inte orken finns för att vara med på älgjakten får jag ta bilen och åka ut och fräsa lite åt jaktkamraterna från vägen i alla fall. Men har man viljan är det inte klokt vad man kan prestera. När jag inte längre kan vara med på älgjakten kommer jag att sakna det här.”

Mer läsning

Annons