Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jenny Lind - misshandlad, utnyttjad och offer för dåtidens okunskap

Musikvetaren Ingela Tägel har nyligen publicerat en biografi över sångerskan Jenny Lind, som föddes år 1820, det vill säga för 200 år sedan.

Efter att nyligen ha läst Eva Öhrströms bok om Adolf Fredrik Lindblad hade jag en förutfattad mening om vad boken om Jenny Lind skulle lära mig. Redan efter att ha snabbläst boken en första gång, fick jag klart för mig att de handlade om helt nya insikter: Också i Öhrströms bok om Lindblad berättas om Jenny Linds problem med rösten inklusive hennes problem med stämbanden. I Täglils bok om Jenny finns betydligt mer om problemet med rösten.

I en recension av Tägils bok (DN 2020-05-12, sid 5) står bland annat: ”För att vara en populärvetenskaplig framställning kan de rösttekniska utläggningarna någon gång bli aningen långrandiga...” Enligt min mening handlar "populärvetenskaplig framställning" inte här om att undvika långrandighet, men däremot att det borde ha varit ett tydligt eget avsnitt i boken. Många läsare torde tillhöra kategorin körsångare, som börjar varje körövning med uppsjungning. De vet vad sådant betyder för deras egna vårdande av instrumentet Vox humana (den mänskliga rösten). Här hade det kunnat bli ett tillfälle att jämföra röstvård cirka 1840 med röstvård idag.

När vi går ytterligare några decennier bakåt till sjuttonhundratalet, fanns en cynisk rovdrift på människor, bland annat ”odlandet” av kastrater, som kunde förena stora kroppar med barns stämband. 1840-talets sångledare var inte cyniska men ofta okunniga om vad som kunde hända med stämband, som utsattes för överansträngning eller infektioner. Jenny Lind blev i hög grad offer för den okunnighet, som – uppenbarligen – fanns i Sverige.

Också i Öhrströms bok om Lindblad berättas en hel del om Jenny Linds klassresa. Tägils bok om Jenny är, givetvis, mer detaljrik. Modern, Anna Maria Fellborg, hade visat stor skicklighet att trixa utifrån det tidiga 1800-talets svenska lagstiftning om kvinnor som omyndiga och ställda under förmyndare, om de inte var änkor eller frånskilda. Även om Jenny aldrig var i närheten av det armod och (i värsta fall) livsfara som var vanlig för den tidens ”oäktingar” fanns starka inslag av barnmisshandel också i Jennys fall.

Modern gjorde försök att lägga beslag på Jennys inkomster, när dottern började tjäna pengar på sina talanger. För modern fanns incitament att rättsligt hävda föräldra- och förmyndarskap. Efter ett par år vann Anna Maria denna rättsprocess gentemot dem som verkade för att skydda Jenny. Trots det rättsliga utslaget lyckades Jenny i huvudsak komma undan moderns förtryck. Jenny hade fått många vänner i det tidiga 1800-talets Kultur-Sverige.

Efter att ha följt skeendet omkring ”Lilla hjärtat” 2019/2020 är jag benägen att säga att det nuvarande Sverige i det här avseendet rättsligt inte alls fungerar bättre än cirka 1840. I denna artikel, som inte är inte någon recension av Ingela Tägils bok utan endast några kommentarer, vill jag göra läsarna uppmärksamma på något i boken, som verkligen syns men inte alls kommenteras av Tägil: I boken återges ett antal teckningar av prinsessan Eugenie, Oscar den andres syster. År 1840 fyllde prinsessan 10 år. Från 1840 och några senare år tillkom dessa teckningar från hennes hand. Oscar den andres son, prins Eugén blev, med all rätt, berömd för sina tavlor. Varför har inte någon motsvarande berömmelse tillkommit hans fasters, prinsessan Eugenies, teckningar? Har de bara förvarats i ätten Bernadottes arkiv?

Bertil Lindström

Litteratur:

Tägil, Ingela, Näktergalen. En biografi över Jenny Lind (Natur & Kultur 2020)

Öhrström, Eva, Adolf Fredrik Lindblad. En tonsättare och hans vänner (Norma 2016)