Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Joakim Broman: Kommer Jonas Sjöstedt (V) att skjuta reformeringen av bostadsmarknaden i sank?

Det här är tredje delen i en artikelserie på ledarplats om januariavtalet som fyller ett år.

Bostadsköer som räknas i decennier och lägenhetspriser som inte ens heltidsjobb och stora sparkonton räcker till. Sjunkande byggtakt, obefintlig effektivisering och byråkrati som aldrig tycks ta slut. Få områden är i så stort behov av reformer som bostadsmarknaden. Att januariöverenskommelsen innehöll många förslag på området var därför välkommet.

Stora ambitioner till trots: ett år senare finns frågetecken om hur stora förändringar som egentligen blir resultatet av fyrpartiuppgörelsen. Dels har januariöverenskommelsens delikata balans rubbats av Vänsterpartiet, som gjorde gemensam sak med M, KD och SD för att sätta stopp för den stora förändringen av Arbetsförmedlingen. Om V nu fått sin bekräftelse på att januariöverenskommelsen inte är huggen i sten, utan tvärtom går att förändra och omförhandla, framstår partiets så kallade misstroendelöfte i frågan om hyresmodellen som ett mer verkligt hot än tidigare.

Den förändrade hyresmodellen skulle annars vara ett av januariavtalets flaggskepp. Den seglivade hyresregleringen har ställt till enorma problem på bostadsmarknaden och skulle sannerligen behöva uppluckring och marknadsanpassning.

Även små förbättringar kan göra relativt stor skillnad på en sönderreglerad marknad.

Det är dock inte bara Vänsterpartiet som är ett orosmoment därvidlag. Precis som för många andra punkter i januariöverenskommelsen finns på bostadsområdet formuleringar som går att tolka på flera olika sätt, och som därmed också kommer att bli föremål som diskussion. Kring hyresmodellen gäller detta exempelvis den “övergångsperiod” under vilken ett nybyggt hus ska omfattas av fri hyressättning. Är denna period två eller tjugo år lång? Det spelar roll, men januariavtalet ger ingen vägledning.

Inte heller är det solklart hur planprocessen ska förkortas för att göra byggandet snabbare och billigare, hur man ska se över riksintressesystemet, eller hur det strandnära byggandet ska bli enklare. Mycket av detta har utlovats av politiker tidigare, utan att leda till mer än marginella förbättringar. Vad säger att det blir annorlunda den här gången? Åtminstone inom mer kontroversiella frågor, som hyresmodellen, finns stor risk att S kan använda januariavtalets otydlighet för att dämpa Centerpartiet och Liberalernas reformambitioner.

Samtidigt finns även liberala eftergifter. De ineffektiva byggsubventionerna, som inte ens byggföretagen vill ha, återinförs. Och Miljöpartiet har, förutom brasklappar när det gäller strandnära byggande, fått in punkter om krav på livscykelperspektiv vid byggande.

Kanske en detalj i sammanhanget, men en som ska läggas till redan enorma mängder regler och byråkrati kring byggandet. Det vill säga sådana som januariöverenskommelsen skulle ta bort och förenkla.

Med det sagt kan man ändå ha förhoppningar om att bostadspolitiken efter januariavtalet blir betydligt bättre. Även om reformerna blir mindre och långsammare än många hade hoppats för ett år sen, så är det små förbättringar som kan göra relativt stor skillnad på en sönderreglerad marknad.

Joakim Broman, LNB