Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

John Fogerty knockade Sundsvall

Stora scenen: John Fogerty Ett enda intro räckte, sen var Sundsvallspubliken knockad. Så har John Fogerty alltid gjort varesig han varit en av medlemmarna i Creedence eller ensam på scenen. Hemligheten ligger i introna, starten på låtarna. Där får vi tråden och sen är det ingen konst att nysta vidare. Travellin´ band är ett bra exempel och denna afton började.

Annons
Fogerty trivdes på Gatufestscenen och gav max från första sekunden till sista. Han plågade den ena gitarren efter den andra med sitt skitiga bluessound. Det var händerna i luften mest hela tiden och till skillnad mot de flesta andra artister vi ser på gatufestscenerna denna vecka, behövde han inte be om det. Det här var en stor rockkonsert. En av de bästa jag hört på Gatufesten någonsin. Och presentationen var magnifik. Självaste expresidenten Clinton på storskärmen. Så ska en rockkung introduceras.
John Fogerty var enormt energiladdad på scenen och att han tusen och åter tusen gånger lirat de gamla Creedence-låtarna från den fantastiska perioden under 1969-70, märks inte. Det var då CCR jobbade fram fyra mer eller mindre legendariska album, Bayou Country, Green River, Willy and the Poorboys och Cosmo´s factory. Fogerty älskar sin grej, den musik som håller än i dag och faktiskt fortfarande känns nyskapande. Träskrock, brukar den kallas.
Topparna var många denna minnesrika sommarkväll. Av jubel och ovationer att döma verkar alla i publiken ha sin egen speciella favorit och relation till innehållet i hitparaden. Travelin´band, Lodi, Lookin´out my backdoor, Who´ll stop the rain, Rockin´ all over the world, Cotton Fields. Ja, alla de stora numren rullade runt i stenstadens gator och gränder och må de få rulla där i all evighet, amen.
John Fogerty och hans band gjorde sitt jobb proffsigt, helhjärtat och inkilande efter årtionden på världens rockscener. Han vet vad han måste lira, vad publiken kräver och vad han vågar avstå, för en helkväll med JF skulle mycket väl kunna vara en tre, fyra timmar lång rock´nroll-parad.
Att hans röst ännu håller är ett mysterium och skulle vara ett perfekt studieobjekt för en medicinstuderande. Otroligt.
Skillnaden mellan den här showen och besöket i Nordichallen i mars 2005, var spelglädjen och konsertmiljön. Nu var det mer pang på rödbetan med en rejäl högerkrok redan i första ronden (Travellin´Band) på ett mysigt fullsatt och festgalet torg där det svängde så att statykungen svajade. Skillnad mot sunkiga, marstrista Nordichallen anno 2005.
Jag sitter med fönstret öppet mot torget och hör avslutningen. Torget gungar, väggar bågnar, fönster skallrar. Sugar, sugar. En av de nya...
Pecc a
peccaEn av rockvärldens stora banbrytare håller just på att avsluta sin show. För honom en bland tusentals andra. För många av oss i publiken ett minne för livet.
Och karln har fyllt 60. Jag tror jag svimmar!

Per-Roger Carlsson
Annons