Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Journalistik är ett hantverk – Landsortspressen den bästa skolan"

Nicke tittade på oss med den där bestämda blicken han alltid fick då han skulle tvinga oss till något jobbigt. 
Det var morgonmöte på Sundsvalls Tidning och jag och Janne Karlsson satt unga och bakfulla och försökte göra oss så små som det över huvud taget var möjligt i något hörn. 

Annons

Nicke, som heter Dahlberg i efternamn och som i många år var hårdkokt nyhetschef på tidningen, visste hur en slipsten skulle dras.

"Det har kommit till min kännedom att det finns en svartklubb i Sundsvall. Jag vill att ni avslöjar den. Det är morgondagens löp", röt han och pekade hotfullt mot oss. 

Mardrömmen var ett faktum. Nog viste Janne och jag att det fanns en svartklubb. Vi hade nämligen suttit vid dess bardisk och druckit öl till fyra på morgonen. Nu, bara fem timmar senare, betalade vi priset i form av elakartade baksmällor.

Året var 1990 och vi var ännu i den åldern då det var möjligt att supa skallen i bitar och orka upp nästa morgon och klara av att utföra en i varje fall acceptabel arbetsinsats. 

Jag minns att vi inte vågade säga ett pip om nattens eskapader till Nicke. Men jag kommer inte ihåg hur vi resonerade i övrigt. Tveklöst befann vi oss i en knipa. Att skriva en skandalartikel om en svartklubb vi själva frekventerade var sannerligen inte moraliskt okomplicerat.

Nästa dag var hur som helst löpet vårt.

Jag var 25 år gammal. Hade gått Poppius journalistskola, skrivit några artiklar gratis i en pytteblaska för att få arbetsprover och sedan sökt sommarvikariat på varenda landsortstidning från Ystad till Piteå.

Två tidningar erbjöd mig jobb. Östersunds-Posten och Sundsvalls Tidning. Att välja den senare blaskan var enkelt: det var närmare hem till Stockholm. 

Darrade av nervositet gjorde jag då jag stegade in på redaktionen första dagen. Och inget blev bättre av att Nicke Dahlberg omedelbart spände ögonen i mig och drog in mig i det lilla rum han delade med Leif Edbom, den andre nyhetschefen.

"Så här lång tid ska de ta att skriva en nyhetsartikel", förklarade Nicke, satte papper i skrivmaskin, tände en John Silver utan filter och gick loss med pekfingrarna på tangentbordet. 

Sex, sju minuter senare, var cigaretten färdigrökt. Han fimpade med den ena handen och satte den sista punkten i sitt manus med den andra. Tittade upp, log. "Längre tid än så här ska det inte behöva ta".

Vid detta lag var jag livrädd. Aldrig skulle jag klara denna sommar. Men på något sätt tog jag mig igenom den. Och vikariatet förlängdes. Ett år arbetade jag på ST. Sedan hörde Aftonbladet av sig och jag återvände hem.

Att vara ung och flytta från huvudstaden och familj och vänner till en stad där man inte känner någon var inte det lättaste. Ofta kände jag mig väldigt ensam. Betalade alldeles för mycket i hyra för en pytteliten andrahandsetta på Södra Järnvägsgatan och åkte hem så ofta jag kunde.

Men nu, många år senare, inser jag att det är det bästa jag har gjort i mitt yrkesliv. Nicke Dahlberg och Leif Edbom var krävande, men lärde mig yrkets grunder. 

Journalistik är ett hantverk. Det är inget fel på utbildningar, men det är först på en redaktion du lär dig jobbet på riktigt. 

På ST var jag polisreporter. Ringde varje dag till kommissarier och rotelchefer. Efter lunch var det dags att gå till tingsrätten för att se vilka åtal som hade väckts. Hårt jobb var det, ett par, tre artiklar om dagen samt ett antal notiser.

Ibland var jag kvar sent på kvällen och hörde mullret och kände skakningarna i golvet då tryckpressarna i källaren drog igång. Varje morgon var jag livrädd på vägen till jobbet. Vad skulle Dagbladet ha på löpet? Konkurrenten hade inte ST:s resurser, men satsade stenhårt på krimjournalistik.

Ibland frågar ungdomar mig om det bästa sättet att ta sig in i journalistyrket. Sök er till landsortspressen, svarar jag. Det är den bästa skolan. Men de är sällan intresserade. De vill ha eget tv-program eller stor byline i stor tidning redan dag ett. Väldigt få av dem kommer någonsin att få det. Inte med den inställningen.

Janne och jag återförenades på Aftonbladet. Han gifte sig, bytte efternamn till Helin, blev med tiden chefredaktör på tidningen och gick i dagarna vidare till SVT, där han blir programdirektör. 

En karriär jag inte kommer i närheten av, även om det har gått hyfsat även för mig. 

För något år sedan åt vi lunch på pressklubben i Stockholm med Nicke. Han hade blivit gammal, pensionär sedan länge, men var sig lik. 

Jag tror att han var stolt över hur det har gått för Janne och mig. Men det skulle han aldrig erkänna.

Oisín Cantwell