Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jubiléerna präglade Sundsvallskulturen 2015

Annons

Jubiléer, samarbeten och lokaler tycks ha präglat kulturåret 2015 i Sundsvall.

Vår hittills mest namnkunnige författare Lars Ahlin skulle ha fyllt 100. En författare har vi i viss mening alltid ibland oss om vi bara öppnar bokpärmarna. Men nu gjorde sig Lars Ahlin påmind från andra håll. Utställningar, vandringar, föreläsningar och nyutgåvor av hans böcker har säkert inspirerat många att läsa och läsa om honom.

En vital 80-åring är Sundsvalls Konstförening, som genom hela året presenterat spännande konstnärer. Inte minst välbesökt blev samlingsutställningen av elva kvinnliga konstnärer från Medelpad i januari; så populär att männen får revansch med något liknande under 2016. Själv minns jag också till exempel Joseph Daveys och Maria Sivanders landskap, helt olika men båda suggestiva och spännande, och den subtila, detaljerade Cecilia Hultman.

Inom musiken duggade jubiléerna tätt. 50 år fyllde Sundsvalls Kammarkör, kanske riksunik i att dessutom ha haft samma ledare under sitt halva sekel - den oförtröttlige, oförliknelige Kjell Lönnå. Med sin jubileumskonsert i våras visade kören att den håller ställningarna som en svensk toppkör och extra roligt var det förstås att den fick visa sig för hela svenska i TV-favoriten "Allsång på Skansen" i somras.

Nordiska Kammarorkestern firade 25 år med att ta hem gamla chefdirigenter - under året har både Niklas Willén och Christopher Warren-Green gästdirigerat - och jubileumskonserten blev en dundertillställning med fem solister från Stockholmsoperan som även hyllade Hjördis Schymberg. Tack vare att scenkonstsystern Norrdans fyllde 20 presenterade man också "Lille Prinsen", en kosmisk familjeföreställning för dans och nyskriven orkestermusik. Även Stöde Kammarmusikvecka, denna sommaroas i vårt landskaps musikliv, jubilerade och firade tio år med kända ansikten och helgjutna konsertupplevelser.

Om samarbete talas det alltmer. Musik i Norr-samarbetet ger utökade möjligheter för scenkonstinstitutionerna att turnera hos varandra och spela tillsammans. Teater Västernorrland samarbetade med grannteatrar i två av höstens tre premiärer - ovanligt många för att vara på senare år - och frigrupperna Teater Soja och Cirkus Elvira är nu i full färd med att spela "Cirkusflickan" tillsammans.

I små och glesbefolkade Norrlandslän är samarbete en gyllene väg till att få något uträttat, för att inte tala om allt konstnärligt utbyte det ger. Samtidigt vittnar det om en tillvaro där de egna ekonomiska resurserna blir alltmer ansträngda. Det belystes extra klart just under 2015, då landstinget flaggade med skräckvisioner om att kraftigt skära ner anslagen till länskulturen. Lyckligtvis pyste den testballongen ihop, men liknande ansatser i omvärlden, till exempel försöken att lägga ner Västerås Sinfonietta, gör att ekot klingar kvar.

Då är det roligare att tänka på årets kliv framåt i lokalfrågan. Äntligen sker den om- och tillbyggnad av Konsertteatern som befriar Teater Västernorrland från arbetsmiljöproblemen. Teater Soja fick egen scen när den tog över Almamia, och Nordiska Kammarorkestern sköter numera driften av Tonhallen vilket bör göra gott både för den och andra aktörer i musiklivet

Det sägs ibland i debatten att kulturens lokaler inte är viktiga; det är verksamheten i dem som räknas. Men en fast geografisk hemvist ger (förutom praktiska fördelar) ett ansikte utåt, en närvaro i stadsbilden som inte ska underskattas. Jämte kontinuitet och kvalitet i utbudet tror jag att en fysisk förankring är något av det viktigaste som finns för att bygga upp ett stabilt publikintresse och känslan att detta är vår teater, vår orkester. Trots ekonomiska orosmoln har därför både Nordiska Kammarorkestern och Teater Västernorrland - och övrigt teater- och musikliv i Sundsvall - goda förutsättningar inför 2016.

Läs fler krönikor av Susanne Holmlund:

Hoppet för de utrotningshotade målen