Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julfaschister göre sig ej besvär

Annons

Julkrönikor kan faktiskt påverka julfirandet för en hel familj. Låt mig börja från början. Min ambition har varit att ge familjen en perfekt jul. Det har inte varit lätt. Alltid har det varit något jag inte har hunnit med. Från det att våra tre barn var små tills de blev tonåringar var dagarna innan jul hektiska. Jag kämpade som ett djur utan förståelse från övriga familjen. De sista sysslorna, som att griljera skinkan, baka de sista kakorna och torka alla golv, gjorde jag natten mot julafton. Maken och barnen sov medan jag slet och tyckte synd om mig själv. När alla dukar låg på plats och tomtarna stod där de skulle, började jag dra ut garn i olika färger runt om i huset. En färg till varje barn och i garnändan band jag fast ett paket med ett spel eller något annat som barnen kunde sysselsätta sig med tills tomten kom. Vid halvtretiden stupade jag i säng. Klockan sex vaknade barnen spända på vad de skulle hitta när de nystat upp garnet. Själv var jag mer död än levande.

Något annat sätt att förbereda julen kunde jag inte tänka mig ända tills jag läste Sara Stenholms krönika i ST. Den handlade om hennes far, julfaschisten, som krävde att tomtarna alltid skulle stå på rätt plats i rätt ordning. Jag kände mig träffad. Julfaschist var precis vad jag var. Jag började inse att jag troligtvis hade varit en plågapå grund av min vilja att julen skulle bli perfekt.

Sedan dess har nästan alla måsten försvunnit. Jag ordnar skinka, köttbullar, revbensspjäll, Janssons frestelse och sill. Och den som absolut måste ha hemlagad leverpastej eller en särskild sorts kaka för att julen ska bli fullkomlig fixar det själv. Det som inte blir hemlagat går att köpa. Tomtarna måste inte stå på samma platser. En del får till och med stanna kvar i lådan. Nu har julen blivit så där fridfull som vi önskar oss. Familjen suckar belåtet, även jag.

Före detta julfaschisten Solveig Mossing