Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julton blir bara bättre

Julton 2013

Sundsvalls Kammarkör, KFUM-kören, Confetti samt musiker ur Nordiska Kammarorkestern

Dirigenter: Kjell Lönnå och Stig Robertsson

GA-kyrkan

Annons

Julton kan man lita på. Denna Sundsvalls mesta konserttradition, som nu genomförs för 47:e gången för fyra utsålda GA-kyrkor, är sig lik och ska så vara.

Här finns allt som publiken kommer tillbaka för, år efter år. Några nya sånger; andra så förväntade och uppskattade att Kjell Lönnå skulle bli tvungen att flytta från stan om han bytte ut dem: "Jul, jul, strålande jul" med äkta nationalromantisk manskör, intåget till "Stilla natt" då körerna kommer en och en och slutligen fyller koret med massiv klang, avslutningen "Kristus är kommen" då Kjell Lönnå kramar allt som finns ur kör och orkester - och då tror man att han redan tömt dem i (också återkommande) Hallelujakören ur Messias strax innan, men så är inte fallet. Och "allt som finns" betyder här jubeltoner som får till och med GA-kyrkans enorma valv att skälva.

Här finns tungt artilleri för att bjuda på det mäktiga och pampiga, i instrument men framför allt i röster; mer än 100 sångare och inte vilka som helst. Det är så här en jättekör ska låta. KFUM-kören har en, tycker jag, för året ny stadga och nytt tryck, Confetti har blivit riktiga kraftkvinnor och kammarkören håller alltid samma höga klass och kan visst lyfta taket - men också bedåra med ett fantastiskt pianissimo av total stämbalans och utan en spricka eller skälvning, som i "Somna i ro mitt barn". En ren njutning.

Mycket var högtid och pompa i år. "O Tannenbaum" blev en festmarsch med nationalsångskänsla. "Hosanna in the highest" var en eldig galopp som byggdes på med stämmor och volym till ett panorama.

Otto Olssons Advent som ofta hörs i halvversioner – så här ska den klinga, mäktig, stor med fraserna som solida stenstoder. Och direkt på det kom sidennatten i "Gläns över sjö och strand" med kammarkörens rysningsframkallade stjärnljuspianissimo. Variation saknas inte i Julton.

Confetti ärade Benjamin Britten-året med ett par satser ur "A ceremony of carols"; Brittens moderistiska lek med dur och moll var en fin krydda, och ekona och det lätta springet i "Deo Gracias" behärskade kören särskilt bra. Confetti bjöd också Frode Fjellheims variant på "Härlig är jorden", där melodin svävar över en suggestiv, rytmisk jojk. Urtid och modernt samtidigt, fräscht och annorlunda.

Solister klev som vanligt fram. Gabriella Norberg sjöng mjukt och känslofullt i "Vinterhamn", Sofia Tunmats var en härförande valkyria i "Dotter Sion" och förebådade den fulla körprakten. Oförvägne, intagande scenpersonligheten Tomas Rexeners "O helga natt", med jättekören i ryggen som en tegelmur, är tradition. Och Johanna Ulfsdotter förde med kulningens höjdtoner, glidningar och ornament sin dalakoral rakt ner i det uråldriga folkmusikdjupet.

Här fanns en Lönnå-komposition - också tradition - i år en folkligt rustik schottis med musikhumor; här fanns en norsk julvisa till dragspel, ett mellanting av västkustvals och läsarsång. Och en charmig "Let it snow" där Kjell Lönnås pianospel inte var det minst underhållande.

Men mest är Julton det jublande, mäktiga, stämningsfulla och högtidliga; jag har svårt att tänka mig en körkonsert som skulle kunna tävla med den. Inte bara är den Sundsvalla äldsta konserttradition, utan också den mest storslagna. En som trots sin höga ålder bara tycks bli bättre.

Annons