Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kammarmusik av ovanliga mått

Konsertrecension
Kulturfestivalen: Concerto grosso
Nordiska Kammarorkestern och Nordiska Blåsarkvintetten
Solist: Anna Hanning, sopran
Musik av Bohuslav Martinú, David Saulesco, Richard Wagner m fl
Tonhallen, tisdag

Nordiska Kammarorkesterns två ensembler brukar inte spela tillsammans. Men nu, till kulturfestivalens kammarkonsert, hade de passat på och kunde därmed plocka fram verk med lite udda besättning.

I ett ungdomsstycke hade Beethoven ersatt solohornet med en hornduo, men i övrigt följt känt mönster och låtit en stråkvartett stå för ackompanjemang och mellanspel. Det var ett nätt litet stycke med fylliga horninsatser och försynta stråkar.

I Bohuslav Martinús Sextett uteblev å andra sidan hornisten från den förväntade blåsarkvintetten och i stället var basregistret möblerat med två fagotter. Det gav en klang som var torrare och slankare än blåsarkvintettens men ändå med en fyllig grund att stå på.

Dessutom var detta infernaliskt rolig musik att lyssna till: finurlig, svängig, svävande, briljant, full av kast och tricksiga rytmer - inte minst i den tredje satsen, ett rasande flöjtsolo där Patrik Wendel skickligt tycktes jaga en ilande solstråle. Det var inget för den slöfingrade och givetvis ska en god solist få applåder även mellan satserna när han så väl förtjänat dem. Som helhet var detta musik både komik, intensitet och intelligens, och dessutom väldigt bra spelad. För mig var det konsertens höjdpunkt tillsammans med nästa inslag: uruppförandet av Härnösandstonsättaren David Saulescos "Tolerance".

Titeln syftar på den tid vi lever i, som prövar förmågan till tolerans. Tekniskt hade han inspirerats av den venetianska renässansens flerköriga verk och placerat musikerna i flera olika grupper på scenen. Det ger stereoeffekter, ibland nästan surroundljud, när musiken vandrar mellan "orkestrarna".

Här var musik med stort allvar, med tunga tramp som andades hot, med skira stråkar som vävde drömmar och stor orkesterklang i en koral som för mig stod för förnuftet. En betraktelse med både sorg och prakt, kluvna känslor och öppet slut.

Anna Hanning var solist i tre sånger av Maurice Ravel; lågmäld, skir och suggestiv musik där hennes ljusa, klara röst passade fint till den luftiga instrumentalväven. Stämningsmusik är också Richard Wagners Siegfriedidyll, minnet av en fantastisk morgon, inåtvänt och pampigt om vartannat och inlett av Richard Kontra med en violinmelodi så innerligt spelad att den framstod som en nordisk romans.

En kammarkonsert i stora salen fungerar bra klangligt, tappar kanske en aning i volym - men mest saknar man den intima stämningen. Å andra sidan var denna konsert mycket välbesökt och att få plats med en stor publik är förstås värt mer än allt.

Konserten spelas också i Piteå den 28/1, i Örnsköldsvik den 29/1 och i Härnösand den 30/1.

Läs mer om kulturfestivalen:

Trivsam invigning

Sundsvalls röster grund för orkesterverk